Don't Eat... | M&M

0.6 Min första riktiga...

Melina perspektiv

Jag kliver ur duschen. Handduken är runt min nakna kropp. Jag försöker inte möta mig själv i spegeln. Men de gör jag. Som alltid. Kollande på mina lår och armar. Så feta. Jag kan inte ens ta ett grepp rund min överarm. Jag e fett. Så jävla fett.

Jag ser ett utav ärren på min handled eller arm över huvudtaget. Jag gjorde de. För första gången någonsin, och jag gjorde de igår kväll. De gjorde ont men inte så ont de blev skönt. En lättnad i kroppen. Jag ville göra de igen. Jag ville känna att jag fanns.

Men ska jag vara ärlig får de mig bara att minnas att jag finns. På ett dåligt sätt. Men han. Han gör mig levande. Han gör att jag fortfarande andas. Han tar bort mitt andetag och gör de till ett andetag utan problem. Jag saknar honom. Har inte haft så mycket tid med honom. Jag ångra det. Så groft. Lika mycket som jag nu ångrar ärren på arm. Jag vill spy. Varför gjorde jag det? Han kommer aldrig vilja snacka med mig igen. Speciellt om han ser. Han kommer bara se mig som problem. Som alla andra på skolan. Men de är precis vad jag är, problem. Därför håller jag mig undan.

---

Jag ligger i min säng försöker plugga men inget går. Han är i mina tankar. Han gav mig uppmärksamhet som jag aldrig känt förut. Som om han var menad för att försöka lysa upp allt mörker i mig. Jag vet inte varför jag saknar honom. Hans ord. Även fast han inte vet vad som finns bakom min rygg, som jag aldrig låter någon komma in. Ingen går bakom mig. Jag vill se dom i mina ögon. Inte bakom mig där ser jag dom inte. Jag vill inte ha en kniv i ryggen igen. Aldrig någonsin. Jag håller fast vid de.
Utan att jag märker de somnar jag.

---

Ljudet från klockan får mig att vilja dö. Jag hatar morgonen. Jag vet att en ny dag med allt jobbigt ska hända.

Jag går upp tar på mig kläder. En grå hoddie med rosa text på. Svarta byxor som e slitna längst ner med små hål. Jag vill inte att dom ska se mina armar. Speciellt inte Martinus. De känns som om han ser mig. De gör mig rädd och förvirrad men jag vill veta hur han vet.

---

Väl framme vid mitt skåp på skolan står han. Med ett leende som gör mig trygg och ett par perfekta bruna ögon.

"Hej Melina."

"Hej. Mitt skåp börjar bli en mötesplats för oss." Säger jag och ett riktigt leende sätts på mina läppar. Fuck vad han får fram mina känslor som egentligen ska ligga långt begravda bakom ryggen. Han kommer in där hur lätt som helst. Eller gör han mig svag och använder det för sen sätta ännu en kniv där...

"Haha ja men jag har ju ingen koll på vart du håller hus förutom när du hämtar de du ska ha till lektionen. Och där var de fina leendet jag alltid velat se på dina perfekta läppar."

"Va vad menar du? Perfekta läppar? Mina e långt ifrån de."

"Nej låt mig visa att dom e helt perfekta"

Och där var den. Min första riktiga kyss...

***

Omg!! Vad har flugit in i Martinus huvud!!!

Thihi!!!

Love you all❤