0.4 Jag känner inte igen honom

960 31 8
                                    

Marcus perspektiv:

Ytterdörren stängs och snabba steg upp för trappan hörs. Hur långt ska han gå? Jag känner inte igen min egen bror längre. Jag känner inte igen honom. Varje dag sen flytten har han undvikit mig. Tränat i minst 1 timma, undvikit middagen och låst in sig på toaletten. Och små snyfft bakom dörren hörs. Vad gör han? Vad gör Martinus? Jag börjat ge upp hoppet. Han är som en främling för mig. Det värsta är att han inte känns som min tvillingbror längre. Han är så långt ifrån mig men ändå kan han stå brevid mig. Det ända är väl att han värkar få en liten kontakt med ett jävla Anorexia barn som heter Melina.

Jag går till toaletten där. Jag knackar och fipplar upp låset så jag kan komma in. Mitt hjärta går i tur. Där sitter min bror med huvudet mot knäna. Knäna som är blöta efter alla tårar. Vad har jag gjort? Hur kan jag vara så jävla dum.

"Martinus?.." säger jag och sätter mig brevid honom.

"Säg inte till någon. Säg inte."

"Jag lovar jag sks inte säga något."

---

Tiden har gått och jag vet fortfarande inte varför han var som ett vrak inne på toan. Jag lyckades lugna ner honom en aning. Så nu sitter vi varsin ände av soffan och ser på film. Vi har en godis skål men han har inte tagit något. Bara jag har gjort det. Jag kommer ihåg när vi var små. När vi gjorde allt tillsammans och det saknar jag, mycket.

***

Ett kortis sorry. Tack för all fin respons! Uppskattas verkligen. Sorry för att jag inte uppdaterar på flera månader men har verkligen behövt en paus. Men nu är jag tillbaka för hoppningsvis.

Har en ny bok som ni kan kolla in om ni är trötta på att vänta tills nästa del. Din Jävla Tjej | M&M heter den.

NI är guldvärda kom ihåg det!

Don't Eat... | M&MWhere stories live. Discover now