Södermalmspojkarna

2

Fred

Sista året i gymnasiet. Äldst på skolan. Det är första dagen efter sommarlovet och det är lätt att se vilka som är ettor. De ser de lite bortkomna ut, hittar inte så bra, och har den där energin som är så typisk för förstaårselever i början av höstterminen. Allteftersom bakas de in i systemet och går olika vägar, vissa engagerar sig i elevkåren och föreningar, andra gräver ner sig i skolarbetet, vissa lyckas med både och.

Naturettorna har jag särskilt koll på, för jag ser så mycket av mig själv i dem, och jag får nästan svindel när jag inser att det är två år sedan jag var i deras situation.

"Var är Ludde?" frågar jag Albin.

Vi står med ryggarna lutade mot skåpen och det är tio minuter tills vi börjar.

"Han sms:ade att det var förseningar på pendeln", säger Albin. "Säker ett löv som ligger på spåret och då ställs hela trafiken på Nynäshamnslinjen in."

"Sluta", säger jag, men kan inte låta bli att dra en aning på munnen. "SL gör sitt bästa."

"Passande med förseningar just idag. Första skoldagen, liksom. Gud, vad jag inte vill börja i ettan idag."

"Grattis, du slipper."

Det är vanlig skoldag med vanliga lektioner, vilket betyder franska 5 för mig efter svenskan. Då har pendeltågsmänniskorna hunnit hit. Jag går in i klassrummet, sätter mig längst fram.

***

Lukas

Jag gömmer mig längst bak. På väggarna sitter små citat och texter på franska uppsatta. Läraren Sophie står framför whiteboardtavlan och berättar att läroböckerna inte har kommit ännu, och att vi under tiden ska jobba med ett filmprojekt två och två.

"Jag låter er själva välja vem ni vill arbeta med", säger Sophie. "Filmen ska vara klar om två veckor, och ni får alla fransklektioner till att jobba med den. Se så, sätt igång nu!"

Jag lutar huvudet i händerna och drar handen genom håret. Vem ska jag jobba med? Flera i min klass går här, men de är jämnt antal och parar säkerligen ihop sig på det sättet. Resten av gruppen består av några få sam- och naturelever jag inte känner. Majoriteten av alla har jag inte ens pratat med någon gång.

Jag tittar på medan de från min klass bildar par, och sedan när de främmande sammarna och naturarna gör det. Jag ser ner i bordet.

"Lukas, tu vas travailler aveq qui?" Sophie står vid min bänk och ser frågande men vänligt på mig med sina grå ögon. De stora, runda glasögonen får henne att likna en insekt och det ljusbruna, gråsprängda håret är uppsatt i en knut. Undrar vad hon tänker när hon ser på mig. Där är eleven som hade fyrtio procents frånvaro från mina lektioner förra terminen.

"Je ne sais pa", svarar jag med en axelryckning.

"Då kan du och Fred jobba tillsammans", säger Sophie entusiastiskt och gör en gest mot en ganska kortväxt kille med glasögon och fluffigt, mörkblont hår, innan hon lämnar oss för att återgå till sin pärm vid katedern. Hennes entusiasm smittar inte av sig.

Fred drar fram en stol och sätter sig mittemot mig. Han känns som en lugn och trygg person, en sådan som är ambitiös i skolan.

"Du går hum, eller hur?" säger han.

"Ja."

"Jag går natur."  Han ler lite och fattar tag om stiftpennan. "Okej, vi kan väl börja med att komma på vilken låt vi ska ha. Jag har en idé om att..." Han tittar på mig under sin fluffiga lugg, som för att se om jag hänger med. Jag nickar försiktigt. "... vi kan filma lite i tunnelbanan om det passar till musiken, vad tycker du?"

"Förlåt, jag fattade inte riktigt vad uppgiften gick ut på", säger jag.

Medan han förklarar att vi ska göra en musikvideo till en fransk låt och illustrera låttexten med hjälp av film, tittar jag närmare på honom. Vi har gått på samma franska i två år, men jag pratar aldrig mer än nödvändigt med andra.

Fred har en ljusgrå munkjacka och under den en mörkgrön t-shirt. Undrar om han gillar franska. Jag menar, moderna språk steg 5 är ju inte obligatoriskt om man går natur. Humanisterna är tvungna att läsa den här kursen. Vi har inget val. Eller jo, vi gjorde valet redan i nian, kan man säga.

"Jag tycker om tunnelbanan", säger jag. "Det låter bra."

Det känns stelt att behöva prata med någon jag inte känner. Men nu i trean har jag lovat mig själv att verkligen försöka ta tag i mitt liv, vilket innebär sociala interaktioner med andra människor.

Jag och Fred får mycket gjort under lektionen, även om vi halkar in på lite andra samtalsämnen. När jag lämnar klassrummet är jag fylld av en varm känsla i bröstet. Kanske kan jag faktiskt ta mig igenom det här året och lyckas ta studenten.