Södermalmspojkarna

28

Lukas

Jag följer med Fred tillbaka. Han ska ha matematik i ett klassrum alldeles vid mitt skåp. Naturligtvis stöter jag ihop med Vendela, Oskar och Mathilda. Då säger jag hejdå till Fred och följer med mina klasskamrater. Jag ska försöka äta någonting i alla fall.

Vendela ser menande på Fred som tittar bort. Jag fattar ingenting. Sedan när är de två bundisar?

Oskar verkar orolig, han tittar omgående på mig och ser ut att försöka välja de rätta orden. Och jag önskar, önskar kostar ju ingenting, att jag inte hade den här jävla depressionen. Depressionen, som förstör så mycket. Som gör mig till ett tomt monster, som gör mig aggressiv, ilsken, lättirriterad, okoncentrerad, passiv.

Mathilda lockar mig som vanligt till skratt. Hon har alltid en massa skämt på lager, speciellt ordvitsar. Båda föräldrarna är från Göteborg.

När vi sitter i matsalen och både Vendela och Oskar hämtar en andra portion, säger Mathilda:

"Hur är det med dig, egentligen?"

"Jag... du vet att jag egentligen inte mår jättebra", säger jag lågt.

"Om du känner för det skulle vi kunna hitta på någonting nån dag. Varken du eller jag är särskilt sociala, men jag tror att du skulle behöva det. Om du vill och orkar, såklart."

En lätt värk sprider sig kring ögonen. Med tårarna i ögonvrån svarar jag att jag väldigt gärna vill ses. För det vill jag. Hemskt gärna.

"Tycker du vi ska fråga de andra?" säger Mathilda.

Jag möter hennes ögon. De är inte bara bruna. De rymmer kunskapen hos gamla kloka trädstammar. De rymmer den pulserande, kraftfulla jorden ur vilken liv av alla möjliga slag spirar. Och de där gula strimmorna, är inte det solstrålar som gläntar på dörren? Jo, visst har hon bruna ögon.

"Kan vi inte ses bara vi två?" föreslår jag. "Det händer ju typ aldrig."

Hon ler varmt. Ett leende som strålar ut från de soliga, jordiga ögonen. "Visst. Kan du i helgen?"

"Ja."

"Ska vi säga söndag? Eftermiddag? Typ, jag vet inte, fyra?"

"Det blir jättebra." Jag ler och det känns äkta.

Det är äkta.