Södermalmspojkarna

20

Fred

Lukas har sitt skåp utanför klassrummet där vi har franska idag. Det är på tredje våningen i A-huset och här huserar i regel humanister och samhällsvetare.

Han tar ut jackan ur sitt skåp, håller redan ryggsäcken i handen.

"Hej hej", säger jag.

Han får syn på mig. "Hej." Stänger skåpet och låser. "Öh... jag ska inte på franskan." Han biter sig i läppen, verkar orolig.

"Har det hänt nåt?" frågar jag.

"Nej, jag har så jävla ont i huvudet bara."

"Åh... okej." Jag kommer av mig i min beslutsamhet. Känner hur allt mod rinner av mig. "Men... ja, men vi ses."

"Ja, det gör vi. Hejdå Fred."

Jag ler mot honom. "Hejdå."

Och han ler tillbaka.

Lukas

Vattnet under Liljeholmsbron är blågrönt. Ett träd, en al om jag inte missminner mig, växer nästan vågrätt, stryker sig liksom längs med vattnet. Eller så har den ramlat. Eller både och. Jag drar med handen över broräcket medan jag går. Det är någonting med broar som jag tycker om. Någonting lugnande. En känsla av frihet. En länk från en bit land till en annan.

Och så utsikten. Trots att jag varit här hur många gånger som helst blir jag lika hänförd varje gång. Härifrån ser man bort till Årstabron, där ett pendeltåg i södergående riktning susar fram. De böljeliknande molnen skapar då och då ett litet fönster som solen kan skina igenom.

När jag kommer över till fast mark tar jag tunnelbanan från Liljeholmen hem. Jag sätter mig vid fönstret och måste tvinga mig själv att sitta rakt, annars kommer jag somna. Det är inte så att jag sover för lite. Men jag slutar aldrig vara trött. På helgerna händer det att jag sover hela dagarna. Det är ett sätt att fly depressionen, ett tak att ta skydd under när det blåser som värst.

Det skulle vara så skönt att somna och aldrig vakna mer.

"Sluta", säger jag högt till mig själv och en dam med rullator tittar skeptiskt på mig. Jag låtsas som ingenting och ser ut genom fönstret. Inte för att där är mycket att se, åtminstone inte ifall man åkt här tusentals gånger. Tunnel, tunnel och åter tunnel. Röda och gröna sladdar. Lampor som sticker i ögonen med jämna mellanrum. När jag var yngre brukade jag räkna lamporna i tunnlarna. Jag fick alltid olika tal. Jag har aldrig varit särskilt bra på att räkna egentligen.

Men så kommer vi fram till Örnsberg. Utomhus. Sedan måste jag ha nickat till, för plötsligt är vi i Mälarhöjden som ligger två stationer bort. Jag rycker till. Damen med rullatorn är borta. Jag knyter händerna och andas koncentrerat.

Så kommer vi fram till Bredäng och jag går av och ut och vandrar slött mot vår port. Väl i lägenheten ramlar jag ihop på sängen och ner i sömnens bottenlösa hav.

Jag vaknar av telefonsignalen.

"Hallå?" svarar jag sömndrucket.

"Hej, det är Robert. Hur är det?"

"Okej. Du då?"

"Det är bra. Vad säger du om att vi beställer hem mat från Helens ikväll?"

Helens sushi är en japansk restaurang i Hornstull.

"Det låter bra. Är du där nu?"

"Nej, i Zinkensdamm. Vet du om Jonas käkar hemma ikväll?"

"Nej, han skulle ut med Cleo. Du, beställ den där grillade tofun på spett till mig."

"Idag började vi på gymnasiearbetet", berättar Robert när han, Alena och jag sitter vid köksbordet och äter.

"Kul", säger jag. "Vad handlar ditt om?"

"Vi ska forska om primtal. Vi har inte specificerat vår frågeställning mer än så, men det kommer vi göra i efterhand."

"Vi...?"

"Ja, jag skriver ihop med en från parallellklassen, Fred heter han."

"Jaha? Fred? Han är fett schysst."

"Känner du honom?"

"Vi har franska ihop."

"Han älskar primtal."

Jag ler. "Jag vet."