Södermalmspojkarna

30

"M'aimez-vous?" säger Lukas tyst. Älskar du mig?

"Oui", säger jag. "Je suis amoreux á vous." Ja. Jag är förälskad.

Han ler försiktigt, förvånad. Tar min hand och kramar sedan om mig.

"Je ne sais pa comme il sentir être amoreux, mais je crois que je t'aime", mumlar han och så kysser han mig. Jag vet inte hur det känns att vara förälskad, men jag tror att jag älskar dig.

Hans läppar är mjuka, lite torra och sträva, men mjuka. Det är första gången jag blir kysst. Första gången någon ens rör vid mig på det här sättet. Första gången stjärnorna tycks bleka i förhållande till mig, första gången någonsin jag är så nära dig.

Första gången klockorna stannar, för vissa ögonblick spränger sönder dem med sin kraft.

Första gången någonsin jag sörplar i mig förälskelsens saft.

Första gången månen och solen tillsammans skrattar och ler, första gången någonsin min syn är riktigt klar och jag ser.

Första gången mina ekvationsskrivande händer stryker någon annans rygg.

Första gången någonsin jag känner mig hel och rätt och trygg.

Min kropp reagerar starkt och mycket fysiskt på det som händer.

Är det såhär det känns att verkligen, verkligen leva, när alla ens pusselbitar hittat rätt i livets lilla skreva?

För det är precis så det känns.

Jag har hittat rätt.

Det är som om jag får fram svaren på alla ekvationer jag löst och inte löst.