Södermalmspojkarna

9

Fred

"Det här är allvarligt, Fred", säger pappa. "Du siktar inte tillräckligt högt."

Han och mamma sitter mittemot mig vid det rektangulära bordet i matsalen. Det får det hela att kännas som ett förhör, att de sitter mittemot mig med anklagande blickar.

"Du borde ta mer ansvar", fortsätter pappa. "Det handlar om din framtid. Vad ska du med ett B i betyg till?"

"Det var bara en uppsats jag fick B på", säger jag och kämpar för att hålla rösten stadig. "Inte hela kursen."

"Det spelar ingen roll", bryter mamma in. "Det här betyder att du måste satsa mer."

De beter sig som om jag fått en F-varning.

Jag vill säga det, men det går inte. Jag kan inte säga emot mina föräldrar.

"Lovar du att göra ditt bästa?" säger pappa med en röst som plötsligt är mild och fylld av ömhet.

"Ja, pappa", mumlar jag tyst.

"Bra", säger mamma. "Då förväntar vi oss inga fler resultat som detta. Förstått?"

"Ja, mamma."

"Utmärkt." Pappa slår ihop händerna och reser sig från bordet, går fram och ger mig en klapp på axeln. "Jag tror på dig, min son."

Mamma försvinner ut i köket och ropar efter Jenny att maten är klar. Jag hör hur min lillasyster studsar nerför trappan och några sekunder senare trippar hon in i matsalen. Det brunblonda, midjelånga hårsvallet fladdrar efter henne när hon skuttar fram till stolen bredvid mig.

Mamma kommer in med en stor kastrull och ångesten knyter sig till en hård boll i magen. Jag reser mig upp.

"Jag åt hos Ludvig", ljuger jag.

Pappa granskar mig. "Var du hos Ludvig?"

"Ja", får jag fram. "Vi pluggade hemma hos honom."

"Säker på att du inte ska ha nåt?" säger mamma och jag nickar.

"Jag känner mig trött", säger jag och nu ljuger jag i alla fall inte. Jag ska gå och lägga mig tidigt."

Inne på mitt rum, bakom den låsta dörren, tillåter jag mig själv att bryta ihop med armarna lindade om benen och tårarna brinnande i ögonen.