Södermalmspojkarna

4

Si la vi est un cadeau av Corinne Hermés (citerad i texten)

Jag känner bara att jag måste berätta att jag inte kan franska, men det ska nog gå bra ändå. :) //Wowyita

* * *

Fred

Väckarklockan sätter igång med sin vals klockan 6:30. Omtumlad sträcker jag ut en hand för att tysta den innan jag reser mig upp, ignorerar den dunkande tröttheten.

Framför helfigursspegeln i mitt rum granskar jag kritiskt den artonåriga pojken. Han är så otroligt motbjudande. Det är faktiskt ingenting hos honom som är vackert. Jag drar in magen så mycket jag kan. Fortfarande för mycket fett. Irriterad går jag ut i badrummet och drar fram vågen som brukar stå under marmorbänken.

Jag väntar till vågen nollställts innan jag kliver på. De digitala siffrorna blinkar osäkert fram ett svar. 72,3 kilogram.

Målet är 65. Åtminstone 65. Då är jag lagom. Då kan ingen längre få för sig att reta mig. Inte för att någon gjort det på ett bra tag, men ibland har jag sett gamla klasskamrater och fått panik. Om de skulle förödmjuka mig nu skulle benen vika sig under mig och jag skulle med stor sannolikhet kräkas mitt på gatan.

Jag klär mig i de mjukaste jeansen jag har. Skärpet spänner jag till fjärde sista hålet. Ett litet lyckorus far genom mig, förut hade jag det alltid på åttonde och sista hålet. Jag sätter på mig en lila t-shirt och trär armarna min favoritmunkjacka, den gråmelerade.

Jag tassar nerför trappan och in i köket, sätter på kaffet. Jag började dricka kaffe någon gång i våras. Jag märkte att det hjälpte mig att hålla mig vaken, det hjälpte mig att hålla mig pigg när jag dragit ner på maten.

Jag kryper upp i soffan med fysikboken och en kaffekopp, men mina tankar vandrar iväg till franskan. I går valde vi låt, Lukas och jag. Jag halar fram mobilen, pluggar i hörlurarna och letar upp låten.

Nous, c'était du bleu
Un ciel d'été, un océan transparent

Det är Si la vie est un cadeau, låten som vann Eurovision 1983. Ganska dramatisk. Jag minns Lukas sneda leende i går.

"Det här blir bra. Jag avskyr glada låtar."

Nous, nous étions deux
Et l'on s'aimait à faire arrêter le temps

Jag skrattade. "Avskyr?"

"Ja. Avskyr. A, v, s, k, y, r."

"Det finns några bra, faktiskt", protesterade jag, även om jag föredrar stilla melodier med meningsfulla texter utan klyschor och sådant.

"Som vad?"

"Jag visar dig en annan gång. Nu måste vi planera."

Lukas suckade otåligt, verkade rastlös. "Kan vi inte filma direkt? Måste vi göra en scenplanering?"

Jag såg ner på den blanka sidan i blocket. "Egentligen inte. Vi vet ju vad vi ska filma."

"Då så", sa han. "Då säger vi till Sophie att vi går ut och filmar."

Mais le temps nous a trahis
Alors pourquoi m'avoir promis la terre entière

Jag ler vid minnet. Jag har aldrig pratat särskilt mycket med Lukas. Han var borta jämt och ständigt i ettan och tvåan. Trots det verkar han jävligt bra på franska. Han kan böja verb i allt från passé composé till conditionnel, har ett brett ordförråd och hakar inte upp sig på orden när han pratar. Så är det väl med humanister. De kan alla sina språk flytande.

Sonja, en kompis från grundskolan som bor två hus ner på gatan, har berättat att Lukas går i hennes klass. De går även i samma ryskagrupp. Hon säger att han verkar kunna språket ganska bra. Är alla humanister språkgenier, eller? Sonja läser sju olika språk; svenska, tyska och franska är modersmål, engelska läser hon steg 7, spanska steg 5, ryska steg 3 och som om inte det vore tillräckligt studerar hon mandarin på egen hand. Jag blir nästan yr i huvudet. Hur kan hon hålla isär allting? Och språk, som inte alls är logiska ibland? Det är skillnad med fysik och matematik. Där hänger det mesta ihop, det är konstruerade teorier, medan språk är ett instrument hopsnickrat under användning.

Sonja å sin sida, tänder inte alls på matematiska formler och primtal. Hon undrar hur jag kan sitta och räkna och skriva siffror i timmar, när hon själv repeterar kasus och teckenelement. Jag har försökt förklara för henne att det är avslappnande att räkna. Kroppen sugs in i en skön rytm, man tar det i sin egen takt. Då skakar hon bara på huvudet och säger att hon är glad att hon inte går natur.

Men trots att jag och Sonja är så olika varandra, är vi mycket goda vänner.

Jag beger mig hemifrån strax innan halv åtta. Första lektionen börjar inte förrän 8:30, och det tar lite drygt fyrtio minuter att åka.

Framme i skolan får jag syn på Albin och hans... tja, flickvän? Inte vet jag. Hon heter Vendela och de två har flirtat och haft sig ända sedan maj. Under sommaren sågs de inte, Vendela tillbringade hela sommaren hos släktingar i Helsingfors. De höll kontakten, men det var inte samma sak, berättade Albin. Men nu, efter några veckor i skolan, har de värmt upp och kommit upp på samma nivå som i våras.

Deras pannor nuddar vid varandra och de verkar fnittra hysteriskt åt någonting den ena sagt. Jag går stelt förbi dem och till mitt skåp. Albin får syn på mig och Vendela säger att hon måste gå nu, att hennes lektion börjar snart. De säger hej då och Albin släntrar fram till mig med ett fånigt flin i hela ansiktet. Han har varit sådan sedan april. Minst. Passerar han aldrig den där förälskelsefasen? Jag slänger in ryggsäcken i skåpet, ännu mer irriterad nu. Albin är tveklöst snygg och charmig, attraktiv. Kroppen är lång och slank, det blonda håret en aning rufsigt. Om han var en byggnad skulle han helt klart vara Eiffeltornet.

Fan, tänker jag, varför kan inte jag vara lika smal och vacker? Jag är någon random bred byggnad med formen av ett rätblock. Ett jättelikt lägenhetshus, kanske.

Och Vendela får ha de flesta lektioner med Lukas. Jag vill också. Jag vill lära känna honom bättre. Aggressivt trycker jag in jackan i skåpet och pressar igen dörren.

Albin betraktar mig med bekymrad blick. "Vad är det?" frågar han oroligt.

"Inget", muttrar jag. Det låter bara som en bekräftelse på att det är någonting. Men vad ska jag säga? Att jag är avundsjuk på allt och alla? Det är ju patetiskt.

"Nähä", säger Albin. "Så inget får dig att typ misshandla din ryggsäck och din jacka?"

"Men lägg av", säger jag bestämt.

Just då kommer Ludvig intrippande. Han har sin vita keps på huvudet. "Tjena!" säger han.

Jag ler mot honom, "god morgon", säger jag.

Albin kastar en orolig blick på mig, men säger ingenting.

Jag vet att han vet att någonting är fel.