Södermalmspojkarna

7

Lukas

Det är åtta månader sedan mamma dog.

Efter skilsmässan flyttade mamma ifrån pappa tillsammans med oss fyra barn. Jag, Robert, Jonas och Alena. Jag var tolv år gammal och hade nyligen diagnosticerats med depression. Att flytta från pappa var det bästa som hänt mig. Äntligen slapp jag hans kommentarer om vilken störd, patetisk, misslyckad unge jag var. Han jämförde mig alltid med Robert och Jonas. Jag var det dumma mellanbarnet.

Mamma var nog också trött. Det var inte bara jag som stod i blåsväder för pappa. Det fanns kvällar då de bråkade och pappa tystade henne med våld.

Mammas kusin Milan var ofta hos oss i vår nya lägenhet och hjälpte till med lite allt möjligt. Jag och mina syskon avgudade Milan. Han var så rolig, så varm och så snäll. Han fick oss ofta att skratta.

Jag gick i terapi och började gå i skolan mer. Ett tag gick livet bra, trots att jag ständigt hade depressionen och den existentiella ångesten vid min sida.

Men allt rasade när mamma försvann.

Det var den sjätte januari 2017.

Jag glömmer aldrig hur Milan samlade oss i soffan och berättade att det hade hänt en hemsk olycka.

Pappa tog oss ifrån Milan. Och vad kunde Milan egentligen göra? Pappa fick vårdnaden om barnen och vi flyttade tillbaka till Hornstull.

Milan förlorade vi kontakten med. Det blev bara så. Jag isolerade mig själv. Slutade gå till skolan, slutade äta, slutade ta hand om mig själv. Pappa kallade mig vek och tog ut sorgen över sin före detta frus död genom att dricka alkohol. Jag hamnade i skottlinjen.

Han hatar mig. Han har alltid gjort det. Jag vet inte varför. Vad jag än gör är jag fortfarande den misslyckade. Det inklämda, oplanerade barnet. Det var inte meningen att jag skulle födas.

* * *

Den kvällen kavlar jag upp ärmarna och skär upp de små ärren. Jag tar femtio milligram för mycket serotonin, konstaterar att det snart är slut och lägger mig sedan i sängen.