Södermalmspojkarna

35

L U K A S

Jag måste ha somnat till i sängen, för mina ryckiga tankar som smittar av sig på mina rörelser försvinner plötsligt och jag befinner mig i mitt rum. Nacken värker och mina kinder känns sträva av tårar. Jag sträcker på mig och lägger mig ner på rygg, knäpper händerna bakom huvudet och blundar.

Tankarna avbryts av ett pling. Jag famlar efter telefonen på nattygsbordet och greppar den, håller den ovanför mig medan jag kisar mot skärmen, ljuset är starkt i mitt halvdunkla rum. Ett nytt meddelande från ett okänt nummer: Jag ville bara säga att jag tänker på dig. //Fred

Jag vet först inte vad jag ska skriva. Jag blir så full av värme att jag inte kan tänka klart.

Tack, skriver jag tillbaka. Efter några sekunder tillägger jag: Vänta, hur fick du mitt nummer?

Han svarar snabbt. Sonja gav mig det, Sonja i din parallellklass.

Jag rynkar pannan. Hon har väl inte mitt nummer? Och känner du henne?

Hon fick fråga någon hon kände. Ja, vi gick i samma klass i grundskolan.

Det är bra att vi inte talar med varandra, utan sms:ar, för jag vet inte om jag skulle kunna prata just nu. Det var länge sedan jag kände mig så uppskattad. Och det skriver jag. Wow... bara tanken att någon vill ha mitt nummer betyder otroligt mycket. Tack.

Jag kan inte hejda tårarna som kommer. Mina känslor är kaos.

Det knackar på dörren och jag lägger ifrån mig telefonen, gnuggar mig i ögonen och ropar "kom in".

Robert sätter sig bredvid mig på sängen. Han ser bekymrad ut, som vanligt. "Hur är det med dig?" frågar han.

"Bra", mumlar jag.

Han biter sig i läppen. "Är du ledsen?"

Jag skakar på huvudet.

"Du gråter", säger Robert.

"Jag är glad", säger jag.

Robert skiner upp. "Det är bra."

Min mobil låter. "Vad ville du?"

"Det är middag."

"Jag är inte hungrig." Det är sant. Jag har ingen som helst aptit. Det var det länge sedan jag hade.

"Kan du inte äta nåt litet i alla fall?"

Nytt pling från mobilen.

Jag rycker på axlarna.

"Har du ätit någonting idag?" frågar Robert.

"Lite skollunch."

"Du måste äta mer, ingenting blir bättre av att du slutar äta."

"Ja, men... ja, okej då." Jag tar upp mobilen från nattygsbordet och reser mig upp.

Fred: Jag är glad att jag kan glädja dig.

Fred: Vad gör du nu förresten?

Jag ska äta, skriver jag. Inte för att jag har någon aptit.

Fred: Det är viktigt att äta.

Ett minne kommer till mig. Fred som petar i den lilla salladshögen på tallriken och biter sig i läppen, verkar osäker.

"Kommer du ens att äta upp det där?" frågar L-killen och Fred rycker till.

"Vadå då?" säger Fred.

"Du brukar ju inte göra det", säger L-killen och det knyter sig i magen på mig. Äter inte Fred? Varför inte?

"Oroa dig inte", säger Fred lamt och blänger på sin vän.

Och alla andra gånger vi ätit i matsalen. Och när vi skippade lunchen tillsammans. Det är en sak om jag struntar i maten, men Fred...

Jag tvekar inte att skriva in orden jag redan formulerat i huvudet.

Det gäller dig också.