Södermalmspojkarna

23

Lukas

"Jag skippar lunchen idag. Jag har ingen aptit", säger jag.

Oskar granskar mig med fundersam blick. Forskande mörkblå ögon. "Okej..."

"Vi ses sen", mumlar jag och går iväg.

Fred

"Ska du inte med och äta, Fred?" frågar Ludvig.

"Nej, jag måste plugga", ljuger jag. "Men gå ni."

Sanningen är att jag egentligen inte har några läxor. Eller jo, jag kan ju alltid plugga lite inför fysikprovet, men det känns som om jag kan det mesta.

Sanningen är att jag inte vill äta och inte orkar sitta till bords medan Albin och Ludvig äter. Sanningen är att jag mår illa. Äcklig. Jag är så äcklig.

Med ryggsäcken över ena axeln stänger jag skåpet och ser efter Ludvig och Albin som går mot matsalen. Ser åt andra hållet och där är Vendela och Oskar och Mathilda, men ingen Lukas. Det bränner till av oro inuti mig. Jag går bort mot A-huset för att dra mig till biblioteket.

Och där, i fönstersmygen i biblioteket, där är han ju. Tittar ut genom fönstret, biter ängsligt på naglarna.

"Lukas", säger jag försiktigt.

Han vänder på huvudet och ser rakt på mig, ler lite. "Hej Fred."

"Du ska inte äta?"

"Nej, jag är inte hungrig. Har du ätit?"

"Nej, jag... jag är inte heller hungrig."

"Ska vara ohungriga tillsammans?" säger han.

Jag skiner upp. "Gärna."

Det är nu jag skulle kunna säga det.

Men det gör jag inte.

"Skulle du vilja gå ut en stund?" frågar jag.

"Okej, visst", svarar han och hoppar ner. Och vi går ut, genom korridoren och sedan ut genom porten. Tillsammans. Lukas och jag. "Vart vill du gå då?"

Jag rycker på axlarna. "Vi kan väl bara gå lite och se var vi hamnar."

Vi tar den östra utgången från skolgården och hamnar på Skaraborgsgatan.

"Hur är det med dig då?" frågar jag halvdumt och Lukas sänker blicken.

"Vet inte. Men du, jag hörde att du ska göra gymnasiearbetet med Robert. Snälla, berätta någonting om primtal!"

Jag ler. "Okej." Vi korsar Fickparken. "Vi kommer att ta studenten ett primtalsår. 2017."

"Det måste du gilla", säger Lukas.

Jag blir alldeles varm inuti. "Ja."

"'Prime numbers are what is left when you have taken all the patterns away. I think prime numbers are like life. They are very logical but you could never work out the rules, even if you spent all your time thinking about them'", säger Lukas. "Citerat från en bok. Vi läste den på engelskan i ettan. Alltså ettan i gymnasiet. Kapitlen var inte numrerade ett två tre fyra och så vidare utan efter primtal."

"Handlade den om primtal?"

"Delvis. Den heter The Curious Incident of the Dog in the Nighttime, skriven av en Mark Haddon."

"Läser du någon matte nu?"

"Nej. Men i ettan och tvåan."

"Gillar du matte då?"

"Jag är inte bra på det, om man säger så."

"Nej, men man kan ju tycka om det ändå."

"Jag gillar det nog inte lika mycket som du", ler Lukas och rycker tag i min arm. "Akta!"

Han får undan mig från cykeln som är ett par centimeter från att köra in i mig. Mitt hjärta bankar hårt.

"De är ju helt galna", säger Lukas. "Man borde inte få cykla på Götgatan. Gick det bra?"

"Ja", svarar jag och tittar på honom och han tittar på mig.

De guldbruna ögonen. Håret som är i en obestäm nyans mellan brunt och svart. Den vackert formade munnen som kan le så att stjärnorna bleknar i jämförelse, de långa smala fingrarna, hans skratt, hans röst,

allt,

allt hos honom älskar jag.

Men det säger jag inte.

Inte idag.

Men snart.

Kanske imorgon.