Södermalmspojkarna

11

Lukas

Fred är speciell. Det är någonting med honom som får mig på gott humör, någonting hos honom som drar upp mig ur depressionens gropar. Kanske är det rösten, kanske är det den okomplicerade stämningen och samtalen som flyter på som om vi känt varandra hur länge som helst. Han är inte som de andra. Han lyssnar på mig på ett helt annat sätt. Han lyssnar och jag, som inte precis är pratglad, fylls av ord som bubblar ur mig.

Och jag lyssnar på vad Fred har att säga. Han berättar om sina tankar, sina drömmar. Vi är på väg ner i tunnelbanan när han säger att han vill bli lärare. Lärare i matematik.

"Du då?" säger han när vi står i rulltrappan på väg ner mot plattformen. "Vad vill du göra med ditt liv?"

"Jag vet inte." Jag drar handen genom håret och blickar ut över rulltrapporna. Det finns tre stycken, men bara två brukar vara igång. Just nu står den i mitten stilla. "Jag orkar inte tänka på det."

Vi, allting var blått
en sommarhimmel,
en transparent ocean
Vi, vi var två
och vi älskade varandra så starkt att vi kunde stanna tiden

Men tiden har bedragit oss,
varför lovades jag hela världen?
Vår kärlek skulle vara tillräcklig
jag ville inte ha imaginär lycka
om livet är en gåva

Om livet är en gåva,
given, tillbakatagen, stulen
Ta kärleken som en gåva
given, tillbakatagen, stulen
lyckan är för kort

"Min översättning", ler jag. "Jag gjorde den igår kväll. Den blev lite slarvig..."

"Den är jättebra. Nu får jag mer grepp om vad vi kanske kan filma."

"Blått", föreslår jag. "Himlen och Mälaren, kanske? Ingen märker att det inte är en ocean vi filmar."

Fred ler. "Det låter bra, men idag är det ju grått. Och det verkar vara det ett bra tag framöver."

Grått. Och det verkar det vara ett bra tag framöver.

Varför känns det som om han pratar om mitt liv?

Jag ler lite. "Äsch, det löser sig", säger jag, osäker på vad jag egentligen menar.

* * *

Bonjour! No hablo francés. Ville bara säga hej.

/Wowyita

Jag skrev just tre meningar på tre olika språk... jaha.