Södermalmspojkarna

15

Fred

"Fan!" säger Albin.

"Vadå?" säger jag.

"Hon är med honom", säger han.

"Vem?" undrar Ludvig.

"Vendela är med Lukas. Det ser ut som om de är ihop."

"Lukas?" ekar jag och känner hur någonting liksom brister inuti mig.

"Ja, hennes kompis, du vet. Eller jag vet inte om de är ihop, men hon tittar på honom på det där sättet."

"Vilket sätt?" får jag fram och känner hur klumpen i magen växer.

"Som om hon var hans. Jag vet inte om hon spelar eller inte, men det gör detsamma. Jag ska bli full ikväll."

Han drar ut sina grejer ur skåpet och försvinner iväg genom korridoren. Ludvig och jag står och tittar efter honom en stund. Sedan rycker han på axlarna och säger "det löser sig säkert". Jag mår illa av längtan efter Lukas. Men samtidigt vet jag att det är snudd på omöjligt att bli kär i mig. Jag klandrar honom inte.

Den eftermiddagen fördriver jag tiden med att cykla runt i två timmar för att bränna fett samtidigt som jag repeterar de matematiska formlerna i mitt huvud för att lugna mig. Matematik har alltid gjort mig lugn. Dessutom hjälper det mig att inte tänka på Lukas.

Under middagen rör jag knappt maten. Pappa beklagar sig över folk med ätstörningar. Tänk om han visste att hans egen son har problem. Förmodligen skulle både han och mamma kasta ut mig ur huset.

"Jag förstår inte", säger pappa. "Kan de inte bara äta?" Han skakar på huvudet och suckar. "De vill bara ha uppmärksamhet. Här står det att det förekommer även hos pojkar. Anorexia är väl en typisk tjejsjukdom. De vill bara ha uppmärksamhet."

Mamma håller med.

Jag sänker blicken, känner att hjärtat har gått upp i högvarv. Jenny slevar i sig av maten, bryr sig inte om mammas och pappas prat. Själv fokuserat jag på att försöka få det att se ut som om jag ätit genom att röra runt, runt i tallriken.

"Fred, hallå?" Jag lyfter blicken och möts av mammas ögon. Hon suckar. "Fred, jag ställde en fråga."

"Jag lyssnade inte", mumlar jag.

"Men lär dig göra det, då. Jag frågade om du inte måste plugga. Du måste anstränga dig om du vill ha högsta betyg." Mamma granskar mig kritiskt med sin svala blick.

"Jag har redan höga betyg", säger jag.

"Jaså? Vad var det där du bara fick B i, då? När jag gick i skolan hade jag minsann femma i så gott som allt", säger hon och ler mot pappa.

"Jag ska", mumlar jag.

"Vad sa du?" säger pappa.

"Jag ska!" säger jag i en högre ton.

"Det finns ingen anledning att skrika", förmanar mamma, som om jag vore åtta år gammal och inte arton.

"Jag är arton år", påminner jag henne. "Jag kan ta ansvar."

"Men gör det då", säger mamma. "Jag accepterar inte att du inte har högsta betyg. Jag accepterat inte heller att du skriker åt mig i onödan."

"Det var inte i onödan", slinker det ur mig.

"Ursäkta?" Mammas blick fryser till. "Bara för att du är myndig ger det dig inte tillåtelse att käfta emot mig."

"Nej, mamma, förlåt mig." Jag hatar att vika mig inför mina föräldrar, men just nu orkar jag ingenting annat.

Innan jag går ut ur matsalen hör jag dem upprepa att folk med ätstörningar bara söker uppmärksamhet och är jobbiga. Pappas röst ekar i huvudet, "ätstörningar är så omanligt", och jag gömma mig någonstans när jag hör honom säga "om något av mina barn skulle bli sån skulle jag inte bry mig det minsta om dem längre".

Jag känner mig så ful idag. Så ful och misslyckad. Först Lukas som kanske är ihop med Vendela, och nu det här. Uppe på mitt rum klär jag av mig och ställer mig på vågen i badrummet.

Det känns som om jag verkligen ska spy när jag ser vad det står.

80,3.

Tårar rinner nerför mina kinder och fortsätter längs haka och hals. Jag ser på mina fula armar och önskar att de var lite tunnare, och att de bestod av mer muskler och inte så mycket fett att det dallrar.

Varför ser jag ut såhär? Jag vill också vara vacker. Som Lukas. Bara tanken på honom gör mig upphetsad och alldeles röd om kinderna och långt ner på halsen. Jag ser honom framför mig. Mörkbrunt hår, på gränsen till svart, åh så jävla söt och sedan tänker jag på hans ärrade armar och tanken på att han tagit till sådana metoder får mig att gråta inombords. Varför? skulle jag vilja fråga honom, varför gör du så? Du som är så vacker på alla sätt.

Den natten somnar jag med Lukas alldeles nära i tankarna.