Fred
Det svala klinkergolvets kvadratiska plattor skär in i mina knän. Jag höjer handen och kör ner den i strupen.
Svetten rinner ner i ögonen på mig när jag till slut får ur mig lite saliv. Det är allt.
En lätt knackning på dörren avbryter mig.
"Fred, vad håller du på med?" ropar pappa. "Du ska sova!"
Hej pappa, jag är upptagen med att försöka spy upp middagen, säger jag inte.
"Har du somnat därinne? Hallå?" Pappa trycker ner dörrhandtaget. Det är låst.
Jag harklar mig. "Jag skulle bara... jag... kommer snart."
"Mår du bra?" Pappa måste märka att jag lät konstig på rösten, och han lyckas nu framkalla någonting som liknar genuin oro.
Nej, pappa. Jag är sjuk, säger jag inte.
Reser mig bara upp och tvättar händerna och låser upp badrumsdörren. Öppnar nästan dörren på pappa.
"God natt", säger jag och han går ut ur mitt rum.
Om man är så hopplöst motbjudande som jag är, finns det ens någonting man kan göra åt saken?
YOU ARE READING
Södermalmspojkarna
General FictionSista gången jag träffade dig skrek vi på varandra. Jag vill huka mig under våra ilskna röster, jag vill plocka ner dem och byta ut dem mot kärleksfulla, ömma röster som säger hur mycket de älskar varandra. Sista gången jag såg dig var...
