Södermalmspojkarna

13

Lukas

Sömnen släpper långsamt sitt grepp om mig och jag faller fritt i ett par sekunder innan jag sömndrucket vrider på mig i sängen och öppnar ögonen. 6:12. Varför vaknar jag en timme innan jag ska gå upp?

Jag drar upp täcket, vill somna om, men det går inte. Jag är för vaken. Jag svär tyst för mig själv medan jag stirrar upp i taket.

Efter några minuter bestämmer jag mig för att gå upp. Det bränner i halsen och jag undrar om det har någonting med tabletterna jag tog att göra. Jag drar ut nattygsbordets låda och trycker ut två femtiomilligrammare som jag tar med mig till köket. När jag tassar in för att fylla ett vattenglas ser jag att pappa sitter vid köksbordet, och jag vill vända om, fly, springa långt, långt bort, men allt jag kan göra är att stå stilla och stirra, fastfrusen i rädslan som bränner och kyler på samma gång.

Pappa höjer vinflaskan och glor på mig med dimmig blick. "Vad glor du på?" sluddrar han.

Jag svarar inte, tvingar mig själv att öppna köksskåpet, ta fram ett glas och fylla det med vatten, sedan kan jag gå. Det känns som om han övervakar varenda rörelse jag gör. Pyjamaströjan åker upp när jag sträcker mig efter glaset och jag drar generat ner den, vill inte visa mig inför honom.

"Vad gör du?" Han låter irriterad nu, och jag greppar tag i glaset och skyndar mig att sätta på kranen, vill ut härifrån så fort som möjligt. "Hallå, svara då, ungjävel!"

Jag är så koncentrerad på att fylla glaset att jag inte märker att vattnet rinner över och ner på mina fingrar. Pappa reser sig upp och klampar mot mig och jag slår raskt av kranen och är precis på tröskeln när han får tag i mina axlat och drar mig mot sig. Trots att han är berusad är han starkare än jag. Han ser mig rakt i ögonen och skakar sedan på huvudet och kör därefter upp mig mot diskbänken innan han lunkar vidare ut i vardagsrummet. Vattenglaset faller ur min hand med ett kras och papps vänder sig om med ilska i blicken.

"Kan du inte ens hålla ett glas?!" skriker han. Om inte Alena, Robert och Jonas vaknat av glaskraschen är de garanterat vakna efter pappas skrik.

"F-förlåt", viskar jag, "det var inte meningen, pappa..."

"Varför finns du?" stönar pappa. "Varför lät jag dig födas? Och hur kunde jag få en så misslyckad unge som du? Gör mig en tjänst och dra åt helvete."

Jag sväljer tårarna och börjar plocka glasskärvorna från golvet, drar medvetet några över händer, armar och fötter. Små rännilar av blod letar sig fram över huden, lite hamnar på golvet. Men det torkar jag inte upp. Jag springer så fort jag kan till mitt rum, stänger dörren och faller ner på knä med händerna för ansiktet.

Jag blir kvar på golvet, hopkurad till en liten boll, hör pappas röst i huvudet, orkar inte ens skrika åt den att vara tyst. Ända tills Robert kommer. Han sätter sig bredvid och klappar mig över ryggen.

"Hej", säger han försiktigt.

Jag svarar inte.

"Vad har hänt med dina armar?"

Han låter faktiskt orolig.

"Lukas, har du gjort det?"

"Ja."

Han försvinner och kommer tillbaka med en blöt handduk som han baddar såren med. "Alltså... förlåt", säger han efter en stund.

Jag tittar förvånat på honom. "Va?"

Han kliar sig i nacken, drar en hand genom sitt kastanjebruna hår som är ett par nyanser ljusare än mitt. "Jag borde stoppat honom."

Jag skakar på huvudet. "Och vadå? Riskera att bli skadad själv?"

"Nej, men..."

"Robert, lyssna. Det är som det är. Jag vill inte att du riskerar att skada dig för min skull. Det är bara löjligt."

"Löjligt?" upprepar han frågande.

"Det är löjligt att någon tar på sig skador för min skull, ja."

"Men Lukas, jag vill inte att det ska vara såhär."

"Jag har diskuterat färdigt för idag."

"Nej, men jag bryr mig, det är så svårt bara, jag vet inte riktigt hur jag ska..."

"Gå och gör dig klar för skolan, hejdå."

"Snälla, jag skulle faktiskt..." Hans ögon ser desperat på mig.

"Men gör det, då, om du vill", säger jag. "Jag ska klä på mig nu, hejdå."

Jag stänger sovrumsdörren och vänder mig mot garderoben. Det är franska idag. Det kan nog bli en riktigt fin dag. Jag tar på mig en tröja utan att ens se efter hur den ser ut, drar på mig ett par jeans som legat på golvet och sticker armarna i den svarta munkjackan. Innan jag går ut drar jag upp luvan och sätter i hörsnäckorna med Forever Young i öronen.

Jag tar några extra tabletter, bara utifall att.