Södermalmspojkarna

5

Lukas

Jag vill inte vara här.

Jag vill krypa in under en varm filt och stanna där tills ångesten lagt sig.

Ängsligt drar jag händerna genom mitt kortklippta, svarta hår om och om igen, andas tungt och häftigt. Allt jag vill göra är att dra hem och lägga mig i sängen, försvinna under täcket, trycka på livets deleteknapp. Jag sänker händerna och kramar om knäna, försöker samla ihop det som finns kvar av mig.

"Lukas?" säger Fred tveksamt. "Mår du bra?"

Jag sväljer hårt och känner blodsmaken rinna ner i halsen. I nästa sekund landar en bloddroppe på mina darrande händer. Oförmögen att göra någonting sitter jag kvar där och tittar på mina händer som färgas röda av blodet från min näsa.

"Men oj, du blöder ju näsblod!" utbrister Fred.

Tack, jag vet.

Han tar mig i armen och drar med mig till toaletten, mina ben känns skakiga men så står vi plötsligt där, och Fred ger mig några pappersservetter att hålla för näsan.

"Hur mår du?" frågar han, låter oroad på rösten. Bryr han sig, eller?

Jag rycker lätt på axlarna och hostar till. Äcklig, äcklig blodsmak.

Men så lättar blodflödet plötsligt och jag slänger pappersservetterna i papperskorgen, ser på mig själv i spegeln. Det ser ut som den där gången pappa blev arg på mig för att jag inte gick till skolan utan bara låg i sängen, förlamad av ångest. Han skrek "Du har varken feber eller nåt sånt, res på dig din jävel!" och jag började gråta av rädsla och han ryckte upp mig och slog mig rakt över ansiktet innan han lämnade mig ensam kvar med blod som rann från både munnen och näsan.

Jag sätter på kranen och blöter fingrarna för att gnida bort blodet. Hjärtat slår snabbare nu.

"Du är så värdelös! Jag skäms över dig!" "Snälla pappa, förlåt, men jag mår inte..." "Håll käften och gör nåt med ditt liv, ungjävel. Börjar du gråta nu?" Han skakar på huvudet och himlar med ögonen, hans blick får mig att frysa till, hela rummet blir några grader kallare.

"Gråter du?"

Freds röst drar mig tillbaka ner i verkligheten. Jag drar med fingerspetsarna under ögonen, konstaterar att ja, det gör jag. Blodet är borta från ansiktet i alla fall. Det är märkligt. Jag minns knappt att jag tvättade av det.

"Jag åker hem", säger jag snabbt och tränger mig förbi honom.

"Lukas, vänta..." Han griper tag i min arm, min tröjärm glider upp och den nakna huden med ärren blottas. Och Fred ser det.

"Rör mig inte!" skriker jag, struntar i om hela skolan, eller ja, hela Södermalm, hör. Jag sliter mig loss och springer bort till spiraltrappan, sliter upp dörren och rusar ner, sliter upp nästa dörr och kastar mig på mitt skåp, inombords skriker jag högt, jag får tag i jackan och smäller igen skåpsdörren, springer genom korridoren, nerför alla trappor och ut, ut genom entrén, nerför ännu fler trappor, fortsätter springa, frisk luft, frisk luft, jag stannar vid Maria Prästgårdsgata och ser mig omkring, panik, panik, jag kommer att svimma, jag kommer att dö nu.