Södermalmspojkarna

8

Lukas

"Men nu får du väl ge dig! Alla är ledsna ibland, men du behöver inte ägna ditt liv åt att vara det."

Jag kurar ihop mig under täcket och stänger ute pappas röst. Han suckar tungt, säger att jag är ett misstag. Sedan lämnar han rummet.

Det finns ingen mening med någonting, tänker jag och den existentiella ångesten sköljer över mig.

Jag vill inte mer.

Hur många gånger har jag tänkt den tanken? Hur många gånger har jag bara velat trycka på livets deleteknapp?

Om ändå mamma vore här.

Hon skulle låta mig ta saker i min egen takt, hon skulle inte kalla mig misslyckad och be mig att rycka upp mig.

Hon förstod.

Jävla tårar.

Hon försvann så plötsligt.

Det var fredag och vi skulle äta auberginegratäng, det var mamma som skulle laga den men jag och Robert hade förberett genom att skära auberginerna i tunna skivor. Det var många auberginer. Väldigt många.

Hon skulle komma vid sju. Hon ringde halv och sa att hon var på väg.

Men hon kom aldrig.

Klockan blev halv åtta, vi ringde och försökte få tag på henne, men utan resultat. Tio minuter i åtta ringde polisen på dörren och berättade att hon omkommit i en trafikolycka.

Jag försöker tränga undan minnet, vill inte tänka på det nu, men det går inte att jaga bort. Jag saknar mamma så mycket. Så jävla mycket.

"Lukas?" Roberts röst.

Jag kryper längre in i täcket. Han sätter sig bredvid mig på sängen, stryker med handen över klumpen av täcket jag gömmer mig i.

"Kan du inte komma fram?" ber han.

Jag suckar och viker motvilligt ner en bit av täcket så att jag kan se honom.

"Jag vill vara här för dig", säger han. "Jag lyssnar om du vill."

"Tack", säger jag, "men jag vill inte prata."

Han lägger armarna om mig och kramar om mig. Täcket åker ner och jag känner mig frusen, men ändå varm i storebrors famn.

* * *

På något sätt tar jag mig ändå till skolan nästa dag.

Uppe i min korridor får jag syn på Fred.

Jag vill nästan be om ursäkt.

Förlåt för att jag stack iväg, förlåt för att jag skrek på dig, förlåt för att jag finns, för i helvete! Men allt jag pressar ur mig är ett stelt leende innan jag går in i engelskaklassrummet.

Allt gör så ont. Jag sitter längst bak i klassrummet och klottrar små geometriska figurer längst bak i skrivhäftet för att distrahera tankarna.

Det känns så meningslöst. Jag ser ut genom fönstret. Utanför har hösten börjat slå ut i varma färger. Det är början av september och den klarblå himlen har grå tussar av moln utströdda över sig. Striden mellan sommar och höst har börjat igen, precis som vanligt. Och precis som vanligt kommer hösten slutligen att vinna och leva sitt liv innan den utmanas av vintern och slukas upp.

Och när vintern utfört sitt nummer kramar våren om de sinande resterna och världen kläs i blommor, små knoppar och ljusgrönt, för att sedan omfamnas av den soliga, fylliga sommaren. Och allt börjar om på nytt.