Södermalmspojkarna

3

Lukas

Jag fryser. Mina naglar har antagit en blålila nyans och tänderna kan inte sluta skallra. Vattendropparna glittrar på min bara hud. Jag borde klä på mig, men jag kan inte få kroppen att fungera. Att komma ut ur duschen är rena helvetet. Det tar timmar att bli varm igen.

Jag drar den röda handduken närmare kring kroppen och hasar fram till sängen. Kylan kommer inifrån, som en iseld som flammat upp i varenda del av min kropp. Absurt att det ens kan finnas en iseld, någonting som brinner kallt. Men det gör det. I min kropp gör det det.

Jag drar handen genom mitt våta hår och huttrar till. Det här är inte normalt, Lukas, tänker jag. Det här är fan inte normalt.

Jag sträcker mig efter en långärmad tröja som ligger slängd på golvet. När jag fått på mig kläder tittar jag på klockan.

7:52.

Om jag ska hinna i tid måste jag gå om fem minuter. Jag drar på mig min lurviga fleecetröja och sätter mig ner på sängen. Kanske ska jag gå dit ändå. Skolan distraherar mig i alla fall från ångesten.

I köket möter jag Robert som sitter och bläddrar i dagstidningen. Han tittar upp. "God morgon. Ska du inte torka håret, förresten? Det är kallt, du kan bli sjuk."

Jag svarar inte utan fingrar på medicindosan i fleecens ficka. Skrammel, skrammel. Jag måste snart hämta nya tabletter.

"Hur är det?"

Irritationen kryper i mig. Varför bryr han sig ens? "Hurså?" väser jag och sätter mig mittemot min storebror med ett glas vatten.

Robert ser ner i tidningen igen. Jag kan nästan se vad han tänker. Jaha, så Lukas är på det humöret idag. Jag sväljer tabletterna och reser mig upp.

"Hejdå", säger jag.

"Men ska du inte äta nåt?"

"Nej", svarar jag kort.

Jag tar på mig jackan och skorna och går ut med ryggsäcken i handen. Ångesten griper tag i mig, maler
djupt inne i kroppen. Jag är nära att vända på klacken och gömma mig på mitt rum. Men jag tar mig samman och fortsätter tveksamt mot Bredängs tunnelbana. Linje 13 mot Ropsten ankommer om två minuter.

Morgonsolen målar skolans röda tegelbyggnader mjukt orange. Jag tar mig upp till tredje våningen där jag har mitt skåp. Vendela är redan där. Medan jag plockar ut böckerna i engelska pratar hon på, frågar hur det är, jag fejkar ett leende och säger att det är bra, hon vet att jag ljuger, men vet också att jag inte kommer att säga sanningen till henne. Några gånger har hon tvingat den ur mig. Sanningen, alltså. Och då har det känts lättare. Men det tar emot att öppna upp sig för folk. Jag avskyr det.

Till skillnad från mig älskar Vendela att prata.

I dag lyssnar jag inte så noga på vad hon säger. Säkert har det att göra med den extra matematikkursen hon läser. Själv läste jag Matematik 2b i tvåan, sedan valde jag psykologi och ryska 3 i trean. Rätt passande egentligen, att jag läser psykologi. Som om jag vill försöka reda ut de trassliga knutarna i min egen hjärna. Som om jag vill förstå varför jag vissa dagar ligger lamslagen av ångest i sängen och inte kan ta mig upp.

Jag har inte ens haft den första lektionen i psykologi, och redan känner jag att jag ångrar mig. Jag borde ha valt litteratur eller retorik eller någonting sådant. Insåg jag inte att vi kommer att prata om psykisk ohälsa och familjeförhållanden på psykologin? Det stod ju i informationsbrevet. Helvete. Jag kommer ju att flippa ur, det kommer fan inte gå. Men det är alldeles för sent att ändra sig.

"Albin?" säger Vendela, låter glatt överraskad. Jag sliter blicken från mina slitna gympaskor och tittar upp för att se vem det är hon pratar med. En ganska lång, ljushårig kille med röd polotröja och slitna, ljusblå jeans står bredvid Vendela. "Är du här?" ler hon. "Så långt ifrån ditt hemmaplan?"

"Faktiskt", säger Albin. "Vi ska ha svenska. Och du vet att jag hatar när du säger hemmaplan. Du vet att om jag hade fått göra som jag ville skulle det här" - han gör en vag gest över korridoren - "vara mitt hemmaplan."

"Och om jag hade tänkt över mitt gymnasieval lite mer noga, hade ditt hemmaplan varit mitt hemmaplan."

Jaså, han går natur. Det måste han göra, för naturvetenskap och matematik är Vendelas verkliga intresse.

"Egentligen hamnade vi båda fel", säger Vendela. De står nära varandra, väldigt nära. Men herregud, deras flirtande går mig på nerverna. Jag biter mig i läppen. Hårt, så att blodsmaken fyller munnen. När jag har mina värsta dagar irriterar precis allting mig, och jag ältar sönder tidigare beslut.

"Två själar som gått vilse", flinar Albin.

"Hallå, Albin! Vi börjar nu!" ropar en kille med luva som står utanför den öppna klassrumsdörren en bit bort. Bredvid honom står Fred från franskan. Våra blickar möts och han ler lite. Jag kan inte låta bli att besvara leendet. Sedan tänker jag att han är en av de få som någonsin fått mig att le på en så kallad ångestdag med extra allt.

Albin skyndar sig tillbaka till Fred och luvan och de försvinner in i klassrummet. Vendela vänder sig mot mig.

"Vet du var Oskar är någonstans?" frågar hon.

"Nej", svarar jag, "men gissningsvis är han ute någonstans och röker en cigg samtidigt som han slidar ner för nåt trappräcke."

Vendela skrattar till, ett klart litet kluckande. "Jag antar att du har rätt."

"Mathilda är sen som vanligt, antar jag?"

Min princip är att antingen kommer man i tid eller så kommer man inte alls. Jag skulle aldrig kunna gå in på en lektion tio minuter för sent. När jag väl går till skolan, då kommer jag i tid, såvida det inte är stopp i tunnelbanan. Har jag inte kommit när lektionen börjat, kommer jag inte alls. Det vet alla i klassen vid det här laget.

"Ja, hon försov sig", säger Vendela. "Men hon kommer nog bara ett par minuter sent eller så."

"Framsteg", säger jag.

"Hej på er!" Jag och Vendela hoppar till och vänder oss om. Där står Oskar. Han ler brett så att tandställningen blir synlig. Kläderna är som vanligt helsvarta. Han är den där typiska Södra Latinaren, svart och svår.

"Fy fan, Oskar, vad du skräms", säger Vendela.

"Ni borde vara vana vid det här laget", säger Oskar. "What's up med er?"

"Utomordentligt bra", säger Vendela kaxigt och stryker en slinga av sitt halmblonda hår bakom örat.

"Och du då, Lukas?"

Jag rycker på axlarna. "Som vanligt, du vet."

De vet lite om mig och mitt mående. Men långt ifrån allt. Jag hatar att behöva förklara hur jag mår, för det är så jäkla komplicerat.

Det är åtminstone bättre än vad det har varit. Jag menar, jag kom ju till skolan i dag i alla fall.