Södermalmspojkarna

32

Fred

Jag har bara varit i Skärholmen en gång förut, och det var mest för att mina föräldrar inte vill att jag ska åka dit. Det var ett par år sedan, när jag fortfarande var hyfsat omedveten om samhällsklyftan som råder mellan Lidingö och Skärholmen.

Nu när jag och Lukas sneddar över torget för att ta oss från tunnelbanan till köpcentret känner jag mig som den bortskämda överklassunge jag faktiskt är. Även om jag helst vill förneka det vet jag att jag är det, och genast skäms jag. Känner mig skyldig utan att riktigt veta varför.

Den här miljön är helt annorlunda än den jag kommer ifrån och jag älskar den. Jag tycker om torgstånden med färska frukter och grönsaker. Jag tycker om att det säljs mat från världens alla hörn, jag insuper främmande matos från länder där man använder mycket mer kryddor. Jag tycker om att höra språk jag inte kan.

"Biblioteket är här", säger Lukas och pekar på de stora panoramafönstren där det står "Bibliotek" i stora bokstäver. Sedan nickar han i motsatt riktning. "Jag ska dit bort. Det tar typ fyrtio minuter. Trekvart kanske. Jag hämtar dig när jag är klar, okej?"

"Okej", säger jag och nickar. "Hejdå så länge."

"Hejdå", säger han och går sedan iväg genom köpcentret.

Jag väntar på att han ska vända sig om och titta på mig.

Men det gör han inte.

Jag går in på biblioteket och förundras över hur stort det är. Rader av bokhyllor och studieplatser och stora fönster som vetter ut mot gatan utomhus likaså mot köpcentret. Det är stort och luftigt och jag vandrar en stund bland böckerna och bara insuper den rofyllda atmosfären innan jag slår mig ner vid ett bord och tar fram mitt rutade häfte.

Jag roar mig själv med att rita Ulams spiral.

Ulams spiral är en sorts beskrivning av primtalen, där man nedtecknar alla positiva heltal i en kvadratisk spiral och markerar primtalen. Den upptäcktes av en matematiker som var uttråkad på ett möte och därför roade sig med att kladda lite med en penna på ett rutigt papper.

Jag brukar också roa mig med att skriva ner den när jag är uttråkad eller vill fördriva tid. Mönster och matematik är lugnande för mig, som aspirin kanske är för andra. Det är som ett lager trygghet, som en vän, en släkting, en älskare jag kan luta mig mot när som helst.

Min högerhand skriver siffror som om den inte gjort annat i sitt liv.

Vänsterhanden saknar Lukas.

Lukas

"Hej Lukas", säger Susanna men sträcker inte fram sin hand. Hon vet att jag hatar att ta människor i hand.

Vi går in på hennes rum. Det finns fyra stolar. Tre röda och en grön. Jag sitter alltid i den gröna.

"Det var ett tag sen vi sågs", säger Susanna. "Hur mår du?"

"Bra", säger jag utan övertygelse. Jag försöker inte ens. Varför skulle jag?

"Är det verkligen så?" Susanna lägger ner blocket på bordet mellan oss. "Din pappa ringde till oss, han var väldigt orolig för dig."

Skulle han vara orolig för mig? "Jaha", säger jag bara och kastar en blick på den uppslagna sidan i hennes block, men hennes handstil är omöjlig att läsa.

"Är det där ett äkta leende?" frågar hon.

"Nej. Men jag tänker att det kanske kan bli det. Fake it 'til you make it, du vet."

"Berätta för mig, Lukas." Hon lutar sig tillbaka i fåtöljen, kanske i ett försök att se förtroendeinvigande ut.

Jag är på väg att börja bita på naglarna, men lyckas hejda mig. "Vad?"