Södermalmspojkarna

17

"Himlen är inte blå", konstaterar Lukas. "Men himlen i dina ögon är det."

Jag fnittrar till. "Vi kan ju inte filma mina ögon som himmel, det funkar ju inte."

"Nej, men... jag ville bara säga det ändå."

"Vad ska vi göra?"

"Vadå 'vad ska vi göra'?"

"Med filmen."

"Jaha, ja, jag vet inte riktigt. Vi har bara den blå himlen kvar, visst?"

"Ja. Jag har ett förslag", säger jag. "Om du vill, alltså. Alltså, du måste inte."

"Hur ska jag kunna veta vad du snackar om om du inte säger vad det är?"

"Jag tänkte... vi skulle ju kunna..." Det blir så svårt att prata. Jag kan inte titta på honom utan att orden fastnar i halsen, kan inte ens stå bredvid honom utan att drabbas av verbal förlamning. Men allt som krävs för att få mig ur spel är tanken på honom. Den gör mig galen. Fullständigt galen. För om jag stannar för länge vid honom kan jag inte låta bli att bygga upp små scener med oss två; jag som tittar in i hans ögon, får ta en riktigt nära titt på de seende kastanjerna; hans händer som stryker mig över ryggen; mina händer som rör vid hans hår, närmare och närmare varandra kommer vi, och till slut finns det ingenting mellan oss och det är då fyrverkerierna exploderar. Som på nyårsafton.

"Ja?" säger han, en smula otåligt. Jag är tillbaka i den riktiga världen och inser att det har gått många sekunder och jag har bara stått och glott på honom.

"Vi skulle kunna leta efter en blå himmel", får jag ur mig. "Jaga den i stan. Regnvädret verkar vandra i sydvästlig riktning, om jag inte misstar mig. Så vi skulle kunna åka lite norrut. Där kanske det är blåare. Och då syftar jag inte på att tunnelbanelinjen där är blå."

"Det låter som en bra idé. Jag är på", säger Lukas.

***

"Har du några syskon?" frågar Lukas.

Vi befinner oss på tunnelbanans blå linje elva mot Akalla, mellan Rådhuset och Fridhemsplan. Det är han och jag i en djungel av gula stänger att hålla sig i.

Herregud, tänker jag.

Jag älskar honom verkligen.

"Ja", säger jag. "En lillasyster. Jenny. Hon är fjorton."

"Inga brorsor?"

"Inga brorsor. Har du några fler syskon än Robert?"

"Två till, faktiskt. Jonas, som är sjutton, och Alena, som är tio. Jag tror pappa var rätt less på att det bara blev pojkar. Men så kom Alena, i alla fall."

"Du och dina bröder är nära i ålder, eller, jag menar, Robert och du är ju födda samma år, eller hur? Men ni är inte tvillingar, va?"

"Nej."

"Och sen är Jonas sjutton, ett år yngre. Är han född 1999?"

Lukas nickar.

"Ni är typ trillingar", skojar jag. "Hur mycket skiljer det mellan Robert och Jonas?"

"Få se... Robert är född i april och Jonas i oktober, det blir typ arton månader, ett och ett halvt år, om jag inte räknar fel."

"Arton månader? Och sen är du emellan?"

"Jag vet, det är faktiskt lite sjukt. Jag är inklämd som... inte fan vet jag. Men det får du ta med min farsa."

"Och ni är helsyskon?"

"Japp."

"Då borde du vara född i januari eller nåt, alltså januari 1999, om du inte föddes för tidigt."

"Jag gillar att du är så intresserad."

"Jag försöker bara få det att gå ihop."

"Jag är född för tidigt, så jag är 98:a. Fast nätt och jämnt."

"Hur menar du?" säger jag frågande.

"En dag till och jag hade fötts år 1999."

"Så du är född på nyårsafton?"

"Jepp."

"Naw", utbrister jag.

Lukas stannar upp. "Vadå 'naw'?"

"Då är du ganska liten fortfarande."

"Börja inte du också. Vendela säger det hela tiden. När är du född då? Låt mig gissa, våren. Jag har hört att folk födda på våren lyckas bättre i skolan och i livet i allmänhet. Maj, kanske?"

"Ja", säger jag överraskat. "Hur visste du?"

"Hade det på känn, bara. Hm, kan det vara den artonde nittonde tjugonde, kanske? Jag gissar bara."

"Nej, nu får du lägga av. Det här är läskigt. Den artonde fyller jag år."

"Skojar du?"

"Nej, det är sant."

"Du skämtar!"

"Nej, inte alls. Man blir typ lite rädd. Är jag så förutsägbar? Eller är det du som kan se rakt igenom folk?"

"Ingetdera, skulle jag tro. Fan, vad sjukt. Men äntligen nåt som jag är bra på, då. Att gissa mig till folks födelsedagar. Inte för att jag vet när jag ska få användning för det, men, men."

Vi skrattar tillsammans.

Och i Kista hittar vi en blå himmel.

Och kanske även varandra, på något sätt.