Lukas
Det är en konstig känsla att känna knivhugg i bröstet samtidigt som man blir alldeles uppfylld av en märklig, okänd energi.
Men så är det.
Jag är fortfarande lika rutten inuti, lika vissen. Men någonting annat har trängt sig in också. Några solstrålar. De märks knappt. De mörka molnen dominerar, och kommer väl alltid att göra det. Även om det går upp och ner.
Och någonting har förändrats sedan jag lärde känna Fred. Det är inte så att jag är mindre deprimerad eller så, man blir inte automatiskt frisk från en depression för att man träffar någon man tycker om. Tyvärr. Men jag känner mig åtminstone lite mer som en människa.
Det är svårt att förklara.
Men det är så det är.
YOU ARE READING
Södermalmspojkarna
General FictionSista gången jag träffade dig skrek vi på varandra. Jag vill huka mig under våra ilskna röster, jag vill plocka ner dem och byta ut dem mot kärleksfulla, ömma röster som säger hur mycket de älskar varandra. Sista gången jag såg dig var...