Södermalmspojkarna

38

J O N A S

Vi sitter mittemot varandra på den lilla pizzerian, delar på en funghi. Cleo tar en stor bit med massa veganost på och lutar sig tillbaka i den rangliga stolen. Hennes mörkblonda hårburr är fluffigt och doftar lavendel och tomatsås och höst.

"Är du ledsen?" frågar hon.

"Nej?" säger jag undrande.

"Du ser ledsen ut." Hon tar tag i min hand som ligger på bordet, håller den i sitt fasta, varma grepp, och betraktar mig med mossgrön blick.

"Jaha. Nej, det... det är jag inte." Jag trummar med fingrarna på mitt jeansklädda lår.

"Jonas", säger hon vädjande. "Du vet att du kan berätta vad du vill för mig. Jag finns här."

Jag vet det. Men vad ska jag säga? Att jag mår dåligt för att brorsan är deprimerad? Att jag inte klarar av att se honom må dåligt? Att jag är så jävla orolig för honom? Jag vet att han har balanserat på gränsen mellan liv och död förut. En livsfarlig lek som slutade på sjukhus. Senaste gången var nyligen efter mammas död (infoga smärta och sorg här) och vi hade just fått reda på att Milan inte skulle få vårdnaden om oss (infoga hat och ilska här). Jag hittade Lukas i köket där han okontrollerat och målmedvetet på samma gång försökte hacka sönder sin vänsterarm med en vass kökskniv medan han vrålade i förtvivlan. Det var som om jag kunde se den skarpa sorg som omgav honom, som vi alla omgavs om, och som vi gjorde oss illa på så fort vi överhuvudtaget rörde oss. Jag skrek åt honom att sluta och lyckades sedan dra kniven ur hans hand, slänga den i diskhon och dra undan Lukas, hejda blodflödet, lugna honom och ringa efter hjälp.

"Jag vet det", säger jag. "Vi pratar om det sen."

"Kan vi inte gå hem till dig?"

"Nu?"

"Om du vill."

Den Onde är inte hemma ikväll. "Det vill jag."

Hon ler och tandställningen glimmar till. Den är lila, precis som hennes jacka.

Det vibrerar i min ficka och jag tar fram mobilen, en gammal Nokia, och fäller upp den. "Hallå?"

"Hej, det är Robert."

"Hej."

"Jag undrar bara när du kommer hem."

Jag tittar på Cleo som ätit upp sin pizzabit. "Ganska snart."

"Okej, bra. Har du ätit?"

"Ja."

"Var är du?"

"På en pizzeria i Älvsjö. Cleo hänger med hem till oss."

"Vad roligt. Vi ses snart då."

"Vem var det?" undrar Cleo. "Robert?"

"Vem annars? Han är min nya morsa. Typ", flinar jag. "Är du klar, förresten?"

Cleo nickar och vi lämnar pizzerian, efter att ha sagt hejdå till Lazlo, pizzabagaren.

"Gud, vad kallt det är", säger Cleo och uttalar som alltid är som e. Hon slår armarna om mig och hennes kropp är varm, hon vänder sitt solkyssta ansikte mot mig och kysser mig med läppar som smakar pizza. "Vi tar 163:an, va?"