Södermalmspojkarna

26

Lukas

"Jag har ingen aptit", säger jag och lutar mig mot skåpen.

Oskar granskar mig med fundersam blick. Forskande mörkblå ögon. Déjà vu-känslorna är så påtagliga att jag ett tag är övertygad om att det faktiskt är exakt samma scen som utspelar sig igen.

"Du ska inte följa med ändå?" säger Oskar. Jag skakar på huvudet. "Med risk för att låta som en morsa, du borde äta nåt i alla fall." Han ångrar genast formuleringen, att han blandade in någon mamma, vet att han råkat trampa på en öm tå. Jag låtsas som om jag inte hört. "Förlåt. Men vi har ju en lång dag idag."

"Oskar, det går inte", väser jag lågt och sammanbitet så att ingen annan ska höra, medan jag ser Oskar rakt i ögonen. "Jag kan inte. Förstår du? Jag kan inte få i mig mat. Det är fysiskt omöjligt. Det är som om... jag vet inte, nåt jävla nånting i bröstet och magen som blockerar när jag ska svälja. Jag vill inte ha mat. Fattar du?"

Déjà vun är borta. Scenen har blivit för annorlunda. Aldrig har jag talat till Oskar på det sättet, aldrig visat så mycket känslor, och jag ångrar mig så fort jag yttrat orden. Oskars fundersamhet byts ut i oro. "Du, Lukas", säger han tafatt, "jag är inte bra på sånt här. Nej, jag kan inte veta hur det känns för dig. Jag tänkte bara... du måste ta hand om dig."

"Det får bli en annan gång." Det känns som om något djur är instängt i min bröstkorg och försöker ta sig ut. Jag märkte inte att jag börjat bita på naglarna. Det är en ovana som jag haft länge, alltid när jag är stressad, nervös, ängslig eller ångestfylld. Vilket är typ hela tiden. Jag letar i fickorna efter en karta med piller, hittar en i högra munkjackas ficka och kramar om den hårt. En trygghet. Utifall att. "Vi ses sen, Oskar", säger jag och går iväg med snabba steg.

Jag ser mig inte för och går rätt in i Vendela, som kommit tillbaka från toaletten. Hon fångar upp mig. "Men Lukas, vart ska du?"

"Bort", svarar jag genast och inser hur fel det låter. "Någonstans, bara."

"Får jag följa med?"

"Nej, jag ska... förlåt, Vendela", mumlar jag och tränger mig förbi henne och springer sedan nerför trapporna.

"Lukas, hallå!" ropar hon efter mig, men jag fortsätter bara ner.

Jag ser mig inte för nu heller, och när jag nästan nått slutet av den andra trappan trampar jag fel i min stress och faller handlöst framåt. Rakt in i en person som råkar vara på väg upp. En person som helt sonika men antagligen överraskad fångar mig.

Fred

"Oj, föll du... just... för mig?" viskar jag så att bara jag hör. Hoppas jag.

Jag står här, med Lukas i mina armar, och känner hur jag rodnar så mycket att tomater måste tes förhållandevis bleka.

"Hur gick det?" säger jag.

Lukas blinkar till och verkar förvirrad. "Fred..." Jag känner hans hjärta slå. Det slår till och med snabbare än mitt. Han andas häftigt och skakar i hela kroppen.

"Hur mår du? Lukas?"

"Det är bra med mig", säger han någorlunda stadigt. "Ursäkta... förlåt att jag ramlade på dig. Eh... jag ska bara... vi ses, Fred", får han ur sig och skyndar vidare nerför trapporna. Ludvig och Albin ser förvirrat först på Lukas och sedan på mig. Jag vänder mig om och går efter Lukas, hinner ifatt honom ute på skolgården, vid statyn som föreställer någon gubbe. Lukas står lätt böjd med händerna på låren och andas häftigt.

"Lukas?"

Han tittar upp och en våg av känslor sveper över hans ögon.

"Jag vet inte vad som hände", säger han. "Jag bara... jag var tvungen att få frisk luft. Och så snubblade jag rätt på dig." Han ler lite.

"Det gör ingenting", svarar jag.

Jag kommer alltid att vara beredd att fånga dig.