Fred
Vi möts igen samma dag. På franskan.
Sophie vill visa allas filmer.
Och när vår film kommer upp uppstår ett litet pirr i magen.
"Nous, c'était du bleu
Un ciel d'été, un océan transparent"
Den blå himlen. Mälaren som får agera ocean.
"Nous, nous étions deux
Et l'on s'aimait à faire arrêter le temps
Mais le temps nous a trahis
Alors pourquoi m'avoir promis la terre entière?"
Klockan. Blomman som faller till marken i slow motion. Fingrar som trummar nervöst på ett bord.
"Notre amour aurait suffi
Je ne voulais pas d'un bonheur imaginaire"
En hand som skriver någonting på ett papper. Min hand. Och sedan vattenglaset som välter och får bläcket att rinna ut.
Och så vidare, och så vidare.
Lektionen tar slut. Jag och Lukas står utanför klassrummet. Han ska just gå. Själv har jag ingen brådska.
Jag håller skrivhäftet, pennfodralet och en bok i händerna. Han har redan stoppat ner allt i ryggsäcken han har slängd över höger axel.
"Vi ses", säger han. "Au revoir."
Och så säger jag det. "Je t'aime."
YOU ARE READING
Södermalmspojkarna
General FictionSista gången jag träffade dig skrek vi på varandra. Jag vill huka mig under våra ilskna röster, jag vill plocka ner dem och byta ut dem mot kärleksfulla, ömma röster som säger hur mycket de älskar varandra. Sista gången jag såg dig var...
