Södermalmspojkarna

10

Fred

"Vad är ni osams om egentligen?" frågar jag.

Albin suckar, rycker på axlarna och sätter handen bakom nacken. "Jag fattar inte..." mumlar han.

Vi sitter i en av fönsternischarna utanför matematiksalen och väntar på att lektionen ska börja.

Idag åt vi inte lunch tillsammans med Vendela och Lukas och de andra i gänget. Eller ja, åt och åt. Jag äter ju inte lunch längre.

Jag tänker tillbaka på gårdagens lunch när vi satt tillsammans med dem. Jag satt bredvid Lukas. Det är någonting med honom som får mig att vilja lära känna honom. Han verkar så... så fin. Och därför är det ju lite synd att Vendela och Albin är osams. Annars skulle vi kunna äta tillsammans allihopa. Visst kan jag gå och sätta mig bredvid Lukas i alla fall, men det känns lite märkligt. Albin och Vendela för liksom ihop oss. Och därför säger jag till Albin att de måste bli sams igen. Nej, inte bara därför. Jag vill också att de ska vara lyckliga. Man märker ju hur det sprakar kärleksgnistor mellan dem.

"Åå Gud..." suckar Albin, "jag kommer att fejla sönder på matteprovet nästa vecka."

"Kommer du ju inte."

"Jo, jag suger på matte."

"Du är ju inte dålig på matte. Du har ju fått C på det mesta. Det är bra."

"Säger han som får A på allt."

"Jag fick faktiskt B på uppsatsen i svenskan."

"Katastrof."

"Mina föräldrar blev så himla sura."

Albin ser på mig. "Allvarligt? För ett B?"

"De är sådana." Jag rycker på axlarna.

Albin suckar. "Hur klarar du att bo med dem?"

Jag skrattar till. "Vårt hus är ju rätt stort, och de bor på andra sidan av det."

"Då slipper du höra dem i sängen."

"Men snälla! Jag tror inte att de gör sånt längre. De bara jobbar... typ."

"Åå, jobb... Undrar vad man själv kommer att syssla med i framtiden. Jag vill inte gå till samma arbetsplats i fyrtio år och sedan pensionera mig."

Jag undrar vad Lukas har för drömmar.

Jag kommer plötsligt på hur bra den här dagen är. Matematik, och sedan franska.

Franska med Lukas.

* * *

En timme och fyrtio minuter senare sitter jag och Lukas bredvid varandra i salen. Sophie har tagit närvaro och vi får gå och filma nu. Men Lukas sitter stelt kvar på sin stol.

"Um... ska vi gå?" frågar jag dumt.

Och då ramlar orden ur honom.

"F-förlåt", säger han, "men jag vill inte... fucka upp allt och förstöra för dig."

Jag vill ta tag i hans darrande händer och hålla om dem tills de lugnar sig. Men det gör jag inte.

"Du fuckar inte upp nånting", säger jag. "Jag fattar inte vad du pratar om."

Han skrattar till, hest. "Du kommer typ att få göra hela jobbet. Jag är ju borta lite då och då. Räkna inte med mig."

"Lägg av", säger jag. "Nu filmar vi."

Och jag tycker mig se ett leende på hans läppar.

Medan vi går mot tunnelbanan sjunger han på vår låt, buffar på mig för att han vill att jag ska hänga på, men jag skakar på huvudet. Jag kan inte sjunga för fem öre. Även om det låter sjukt romantiskt att gå bredvid varandra och sjunga, vill jag skona hans öron.

"Det finns en anledning till att jag inte går musiklinjen", förklarar jag och han ler lite.

"Samma här."

"Men du kan ju sjunga, åtminstone."

Vi är på väg ner för trapporna från Maria Prästgårdsgata. Det är många trappsteg. Jag brukar inte gå här, men Lukas verkar hitta utan problem.

"Bor du utmed röda linjen?" frågar jag och han nickar.

"I Hornstull. Så jag åker inte alltid tunnelbana. Det är rätt nära. Men vi ska snart flytta."

"Jaha", säger jag med rädslan som fladdrar i magen. "Vadå, till en annan stad, eller?"

"Nej, nej. Till Axelsberg. Det är sex tunnelbanestationer härifrån."

Jag kan inte låta bli att känna lättnad. Tänk om han hade flyttat långt bort. Jag som vill lära känna honom.

"Var bor du, då?" undrar Lukas.

"På Lidingö."

"Men Gud, måste du inte gå upp astidigt då?"

"Jo. Fast jag gillar det."

"Gillar du att gå upp tidigt?" Han ler och mitt hjärta ökar takten.

"Ja..." får jag fram. "Jag är ingen kvällsmänniska, precis."

Jag blir lite mörkrädd av att vara vaken efter midnatt, säger jag inte.

"Det är inte jag heller", säger Lukas. "Jag är en nattmänniska."