Only mine

Part 1

Nej inte igen, sen som alltid. Detta kommer inte min chef gilla. Jag smäller igen dörren till min lilla lägenhet i centrala Chicago, låser fort och springer därefter ner för trapporna. Väl ute på gatan är det svårt att komma fram fort. Det är alltid mycket folk på gatorna såhär dags på morgonen och det verkar som att alla är precis lika stressade som jag. Om det hade varit i Sverige hade nog folk stannat upp för att njuta av det fina vädret men här har det snarare blivit en vana med fint väder och då uppskattar man inte det. 

Jag springer så fort jag kan till tunnelbanan. Mina ben sicksackar sig förbi personer som står i vägen. 

Jag får springa in i tågen sista minuten. Jag andas långsamt ut precis som tåget som rullar långsamt iväg. När jag väl hittat en plats på tåget tar jag fram hörlurarna för att lyssna på en avkopplande låt. Detta är typ den enda lugna stunden på dygnet. Jag har en lång dag framför mig med mycket jobb. Kanske ska man hoppa på studierna igen men samtidigt vet jag att ekonomin blir så mycket sämre då. 

- Hey girl, can I sit here? Hör jag en röst säga ovanför mig.

- Yes, of course! svarar jag. 

Jag lyckas nästan dölja mitt svenska uttal. Tjejen som frågade sätter sig ner bredvid mig. Hon ger mig en skeptisk blick med sina svart målade ögon. Hennes stora svarta pälsjacka ser för varm ut för den kommande sommardagen som nästan redan är här. Jag som bara sitter i en t-shirt blir varm bara av att titta på henne. 

Hon ger mig ännu en blick med sina mörka ögon medan hon smaskar vidare på sitt tuggummi lite för högt. Hon ser kaxigt och bossigt på mig precis som att hon tror hon äger hela välden. Har jag gjort något eller? Något säger mig att man inte ska gilla denna tjejen. Hennes ögon smalnar och hon tittar verkligen in mig. Hennes rött målade läppar börjar sakta röra på sig.

- Från Sverige va?

- Det stämmer, svarar jag med ett blygt leende. 

Hur kunde hon se det? Snabbt inser jag att mina blå ögon och mitt blonda hår säkert har fått henne på Sverige spåret. Hon däremot kunde jag inte tänka mig var från Sverige om man bara ska titta på utseendet och vara fördomsfull men hennes svenska var det inget fel på. 

Jag ser min hållplats någon meter innan tåget stannat. Jag går av och fortsätter sedan mot restaurangen där jag jobbar. 

Väl på plats byter jag snabbt om för att sedan gå till köket och börja laga mat. Chefen verkar inte ha kommit än och det verkar lugnt. Skönt då kanske jag får behålla mitt jobb trots att jag var sen. Det är nämligen inte första gången jag kommer sent. Jag plockar fram ingredienser till svenska klassiker. Jag börjar blanda ihop ingredienserna till mina oslagbara köttbullar som mormor lärde mig till en början. Trots att dagen lär bli stressig älskar jag tiden i köket vilket säkert beror på min passion till matlagning. Om inte jag hade fått jobbet här hade jag nog åkt tillbaka till Sverige. 

_

Äntligen, mitt pass är klart för dagen och klockan är fem på eftermiddagen. Jag inser att jag ändå måste skynda mig. Så funkar mitt liv, en ständig stress att hinna med saker.

Jag hoppar på tåget igen och beger mig mot den lite sämre delen av Chicago. Men även om platsen inte är den bästa fann jag mitt absoluta drömjobb där. Nämligen på ett hem för övergivna hundar. Det är till och med bättre än jobbet på restaurangen. Det är min bästavän Zara som äger stället tillsammans med sin pappa. Vilket gör det ännu roligare både att få hjälpa de övergivna hundarna plus att få vara med Zara. 

Egentligen var det bara tänkt att jag skulle plugga i USA ett halvår och öva upp min förfärliga engelska men så träffade jag Zara på en bar. Sedan dess har vi inte kunnat lämna varandras sida. Det sa liksom bara klick. Så bra som jag klickade med henne har jag aldrig varit med om innan och sådana personer ska man hålla hårt i. 

 Hon erbjöd mig ett jobb här precis innan flytten tillbaka till Sverige. Bara en kort tid därefter fick jag även ett extra jobb som kock på en svensk restaurangen. Helt ärligt tror jag att jag fick det jobbet endast för att jag är svensk och bidar till den svenska stämningen på restaurangen. Men så länge jag får betalt är jag nöjd dessutom verkar de vara nöjd med mina svenska recept. 

Bara några steg in på grusvägen till stallet hör jag de välbekanta skalven från hundarna. På långt håll låter det härligt men på nära håll kan man lätt få ont i öronen av alla hundars försök till att göra sig hörda. Jag ökar mina steg och stiger in i ladan.

-Hey cuties, have you missed me?

Såklart kan de inte svara på min fråga men de flesta verkar glada över att se mig. Deras söta ansikte tittar upp på mig med puppy eyes och mitt hjärta smälter av synen. Att dessa små stackarna blivit övergivna förstår jag mig inte på. Om jag hade kunnat hade jag adopterat de alla. Jag hälsar på hundarna och sedan börjar jag sätta på några av hundarna koppel. Vissa protesterar men med lite godis går det ändå helt okej. Jag hör en väldigt bekant röst bakom mig.

-Hey girl, whats up? Are you ready for the walk?

-Hey Zara, I'm fine and ready for the looong walk.

-It's not that long Sophie.

Nä rundan kanske inte är så lång men med massa hundar som drar från alla håll och kanter blir den ganska lång men jag ska sluta vara negativt det tjänar man ändå inget på. Vi går gemensamt mot stallporten som leder ut till det varma vädret som ändå börjat svala av eftersom kvällen närmar sig. 

Vissa av hundarna får springa löst för att bli av med sin överskottsenergi. Däremot vill vissa bli burna av oss. Det är verkligen spridda personligheter. 

_

- Be careful now on your way home Sophie.

- I promise darling, svara jag henne lugnande.

Hon låter ungefär som min mamma. Alltid så orolig. Om min mamma hade fått veta vilka områden jag befinner mig i här i USA hade hon nog inte blivit så glad. Visst jag kan förstå dem men man kan inte gå runt och vara rädd hela tiden. Rädsla blir bara jobbigt för dig själv man måste våga leva. Jag har ju ett pepparsprej i väskan om det mot förmodan skulle hända något.

Jag springer in om dominos och köper en pizza på vägen hem. Eftersom jag knappt hunnit äta något under dagen är jag jättehungrig. Doften inne i restaurangen får min mage att kurra hungrigt. Killen i kassan ger mig den väldoftande pizzan som ligger i en kartong. Jag skyndar sedan in om butiken bredvid för att köra dricka och såklart lite godis. 

_

Väl hemma sätter jag mig och äter min nu kalla pizza, men jag bryr mig inte så mycket. Min mun vattnats bara av att tänka på mat. Första tuggan smakar gudomligt trots att den var lite kall. När jag ätit klart plockar jag undan alla saker som ligger på fel ställe i min lägenhet. Trots att jag försöker hålla rent är saker alltid på fel ställe slutet av dagen. 

När det är någorlunda ordning i min lägenhet beger jag mig mot min sköna men inte stora soffa. Det har varit en lång dag idag men ändå rolig såklart. Om det inte hade varit roligt hade jag gjort någonting åt det såklart. Jag slökollar Friends men bestämmer mig sedan för att göra mig klar för en god nattsömn.

Sminket är av. Jag tar tandkräm på tandborsten för att börja skrubba mina tänder. Jag tycker mig höra steg utanför min dörr. Väggarna är inte så tjocka så man hör det mesta. Även när grannarna har lite allt för kul vilket kan vara jobbigt när man ska sova. 

Helt plötsligt plingar det på dörren. Vem kan det vara? Zara är kvar hos hundarna. Jag tittar bort mot klockan. Visarna på klockan visar ett sent klockslag så det skulle förvåna mig om det var någon granne, då de flesta av mina grannar är äldre och lägger sig tidigt förutom de ovanför som ägnar sig åt nattaktiviteter. Dessutom känner jag inte jättemånga här och särskilt inte här i området där jag bor. En rysning går längs ryggraden. Jag har en obehaglig känsla i kroppen. Varför känns inte detta alls bra? 

_ 

Vad kul att du läste första delen. Detta avsnittet kanske inte var det bästa dessutom ganska kort men ge gärna boken en chans. Man ska väl inte döma efter första sidan haha. Ni få läsare får ha det bäst så länge. 

XOXO