Secrets

Prolog

Solen lyser starkt och inte ett enda moln syns till på den havsblåa himlen. Luften är frisk och den söta doften av blommor kittlar i näsan. Två flickor i min ålder rusar förbi mig och mamma och de tjuter exalterat när de får syn på Konfektyr ståndet lite längre bort.

Precis så låter jag när pappa tar med sig godis hem efter jobbet när det inte är fredag eller lördag.

"Melanie vi kommer att missa ceremonin om vi inte skyndar oss nu!" Säger mamma med mjuk stämma. Hennes ögon lyser lika starkt som solen när hon sträcker fram sin hand till mig. Jag tar den och hon trycker lätt min hand i sin. 

"Vad är det för ceremoni mamma?" Frågar jag när mina korta ben nästan springer för att hinna med i hennes snabba takt. Attans alla vuxna och deras ben!

"Du får se gumman."

Vi knuffar oss fram emellan människor som står eller sitter ner på picknick filtar med en flätad-korg mellan sig. Mamma drar bort mig till en rödrutig filt. Vi sätter oss ner och mamma drar upp en bulle från sin väska som hon sedan ger mig.

"Var är pappa?" frågar jag mellan tuggorna. Den smackar underbart och jag njuter av solen som värmer hjässan och armarna och mina två ben som inte döljs av min vita klänning med rosa rosetter i kanterna. 

Mamma sa att jag skulle ta den för att de är en viktig dag idag! 

Jag vänder min uppmärksamhet utåt och mina ögon vandrar över människorna runt omkring oss. De skrattar och pratar och några barn i min ålder springer runt och jagar varandra. Det kliar i benen att rusa upp och delta men nyfikenheten på vad jag inte får missa är lite starkare än att delta i leken. Men bara lite.

"Du får vänta och se Mel. Du är så otålig och nyfiken! De har du fått efter mig. Det och envisheten." mamma ler mot mig igen samtidigt som hon råkar spilla kaffe på sin vita blus. "Fa-" börjar mamma innan hon förskräckt möter min blick. "Fa-... fantastiks väder idag inte sant?"

Jag börjar fnissa och hon rufsar om mitt bruna hår. Ogillande vevar jag bort hennes hand och ger henne en ful grimas. Mamma skakar skrattande på huvudet så henne långa, blonda hår fladdrar i vinden. I vanliga fall hade jag blivit tillsagd att det inte är snällt att räcka ut tungan men mamma verkar extra tålig för bus idag.

"Ursäkta mig." säger en obekant röst och mamma vänder sig om mot mannen som satt sig på huk vid vår filt. 

"Mm?" Undrar mamma och jag lägger märke till hur hon plötsligt stelnar till. Själv flyttar jag mig lite närmare mamma, ifall han skulle vara en 'duming' så vill jag ha mamma i närheten.  

Mannens gröna ögon fäster sig i mina melerade och jag tittar stint tillbaka. Pappa har sagt att man kan stirra ner de som inkräktar om man håller sig cool. För det första tror jag inte att det funkar och för det andra vet jag inte vad 'cool' betyder.

"Njut av stunden, den kan bli den sista." han röst är inbäddad av hat och plötsligt täcks himlen av moln. Mamma vänder sig om till mig för att försäkra sig om att jag är i säkerhet innan hon vänder sig tillbaka. Mannen är borta, han försvann på en bråkdels sekund. Kan man verkligen förflytta sig så fort? Jag såg ju inte ens vart han tog vägen!

"Vem var det mamma?" Frågar jag och min röst darrar lite. Hon ser så orolig ut att det smittar av sig på mig. 

"Jag vet inte älskling" mumlar mamma tillbaka. Men något säger mig att hon ljuger. Hon mumlar alltid när hon är osäker. Jag kramar hennes arm och hon trycker mig närmare. 

Skratten och pratet runt oss fortsätter tills en hög röst ljuder över hela torget. Jag hoppar till lite då någon knäpper på mic:en längs fram på scenen.