Missing Luna

Kapitel 7

"Försov dig inte nu", säger Maria i dörröppningen till mitt rum. Jag kraxar något till svar och sedan hör jag hennes fotsteg försvinna nerför trapporna.

Kylan klamrar sig fast vid mig som en parasit då jag mödosamt tvingar mig själv upp ur den uppvärmda sängen. Jag går ut i badrummet och tar en dusch.

Vattnet får mig alltid att vakna om morgnarna. Jag är ingen morgonmänniska och mina ögon känns alltid som fastklistrade då jag vaknar. Jag blinkar flera gånger för att väcka ögonlocken till liv.

När jag duschan klart drar jag handduken från hängaren och virar den runt mig. Väl tillbaka i rummet klär jag på mig första bästa plagg jag hittar i skåpet och snurrar upp mitt blöta, långa hår i en turban.

Kevin och Oscar sitter ivrigt diskuterande vid köksbordet då jag kommer dit. John sitter mitt emot dem med en kaffekopp i handen och med dagens tidning uppslagen på bordet framför sig. Han har prydligt kammat sitt mörka hår bakåt.

Jag brer en smörgås åt mig, häller mjölk i ett glas och sätter mig sedan vid bordet tillsammans med dem.

"Sovit gott?" frågar John, utan att titta upp ur tidningen, då jag tar min första tugga av smörgåsen.

"Sådär", svarar jag och rycker lite på axlarna.

"Jag sov som en stock tills jag hörde Oscar gå i sömnen", säger Kevin och dricker juice direkt ur paketet.

"Jag gick väl inte i sömnen heller?" utbrister Oscar förvånat. 

Oscar liknar otroligt mycket en yngre version av sin far. Han har samma mörka hår och samma, breda ansiktsform. Den enda stora skillnaden är att Oscars ögon är klargröna, medan Johns är mörkbruna.

Kevin grimaserar.

"Han skojar", säger jag till Oscar och himlar med ögonen.

Oscar dunkar förargat till Kevin med armbågen så att juice spills ut över hela köksbordet.

* * *

Elever har redan samlats i korridorerna. De flesta ser trötta och sura ut, ungefär som jag själv känner mig. Ur skåpet gräver jag fram böckerna som behövs till första lektionen och packar ner dem i väskan. Då jag tittar upp ser jag Amelia komma gående med telefonen framför sig. Hon har en röd handväska hängandes runt sin arm.

"Hej", hälsar jag.

"Åh, hej!" svarar hon och tittar hastigt upp från skärmen. Hon stannar framför mig och ser på mig med ivrigt uppspärrade ögon. "Du kan inte tro vad som hände igår!"

Jag tittar nyfiket på henne. "Vadå?"

"Dave. Dave hände. Vet du vem han är?"

"Dave Haldin?"

Hon nickar snabbt flera gånger.

Jag känner honom inte, men jag vet vem han är. Han går för tillfället i min Engelska kurs. Han är känd för att alltid komma för sent till lektionerna och alltid ha ogjorda läxor. Jag har aldrig tyckt särskilt mycket om honom, för han verkar vara en slarvig och ansvarslös typ.

"Hur som helst", fortsätter Amelia ivrigt. "Jag har inte nämt det förut, men vi har träffats några gånger."

"Träffats?" utbrister jag förvånat. "Du och han? Jaha, nu kommer hemligheterna minsann fram."

"Igår ringde han mig och . . ." hon suckar nostalgiskt.

"Och?"

Min blick glider förstrött förbi henne, och jag ser av misstag rakt in i en killes ögon. Han står avslappnat lutad mot skåpen med en svart ryggsäck hängandes i ena remmen runt axeln. Hans svarta hår är rufsigt och några slingor hänger ner i ansiktet på honom.

Jag blir snabbt tvungen att titta bort eftersom han själv vägrar vika undan med sina omänskligt genomträngande ögon. Mina kinder blir varma och jag försöker återgå till Amelias killhistoria igen.

"Han bjöd ut mig!" fortsätter hon. "Vi gick på resturang och hade verkligen jätte trevligt tillsammans!"

"Resturang? Wow. Jag trodde inte att Dave var en sån romantiker."

Killen med det rufsiga håret envisas med att se på mig, och jag känner mig så iakttagen att jag knappt vet hur man uppför sig normalt längre. Jag sneglar oskyldigt åt hans håll igen. Han står fortfarande i samma position och bokstavligen stirrar på mig.

"Det trodde inte jag heller", medger Amelia med ett litet skratt. "Men han är en sån gentleman. Det finns verkligen begränsat med såna killar nuförtiden. Jag är glad att jag fångat in en."

"Ja", skrattar jag. "Vilken fångst!"

"Han höll upp dörren för mig, betalade notan och såna saker. Gud, mer såna killar åt folket!"

Mina blick möter killens igen. Jag börjar undra varför ser han på mig sådär. Som om jag har ett horn i pannan. Jag vill ge honom en 'vad fan glor du på blick', men hindrar mig själv från att göra det.

"Jag menar", fortsätter Amelia. "Vi har inte träffats så många gånger eller så men . . ."

Hon avbryter sig och vänder på huvudet för att se varför mina ögon hela tiden glider dit. ". . . Men Dave verkar riktigt trevlig." avslutar hon och ser sedan roat på mig. "Varför stirrar han på dig?"

"Jag vet inte!" utbrister jag och ser storögt på henne. "Vad ska jag göra?" desperationen i min röst hörs tydligare än planerat.

"Är du dum i huvudet Larissa? Han är snygg och du har hans uppmärksamhet. Vad väntar du på? Gå och prata med honom."

"Nej, aldrig! Jag låtsas som om jag inte ser honom . . ."

"Han har redan märkt att du dreglar över honom!"

"Det gör jag inte."

"Larissa", Amelia ler roat. "Du är för uppenbar."

"Det är jag inte." Jag suckar och drar en nervös hand genom håret. "Är jag det?"

"Tyvärr."

Jag sneglar mot honom igen, men till min lättnad märker jag att han nu inte längre ser åt mitt håll. Han har blivit omringad av sina kilkompisar som högljutt kommit gående i korridoren.

Jag slappnar av.

"Amelia", muttrar jag. "Lyssna nu. Jag känner inte honom och jag har aldrig ens sett honom förr. Jag tänker liksom inte bli bästis med slumpmässiga killar som stirrar på mig i korridorerna."

"Hm," svarar Amelia och rycker på axlarna. "Du har kanske rätt."

Jag försöker låta nonchalant då jag ställer frågan:

"Vet du vad han heter?"

Hon genomskådar mig direkt och höjer retsamt på ögonbrynen. "Jim", svarar hon och hennes blick blir uttryckslös igen. "Jim Boyd."