Missing Luna

Kapitel 31 - A battle scar

Jag vet att jag varit lite trög med att uppdatera, men här kommer hur som helst kap. 31! ❤️

Jag vaknar med ett ryck och sätter mig genast rakt upp i sängen. Först har jag ingen aning om var jag är eftersom det är kolsvart överallt, men efter en stund vänjer mina ögon sig vid mörkret och jag inser att jag befinner mig i Jims gästrum. Fullt påklädd.

På väggen ovanför skrivbordet visar digitalklockan med blodröda siffror 04:34. Med en djup suck sjunker jag ner i den mjuka sängen igen, drar täcket över mig och försöker somna om.

Det som hände för bara några timmar sedan känns som en galen dröm. Fortfarande har jag inte fattat greppet om det. Allt gick så fort. I ena sekunden gick jag fortfarande mot banken och i andra låg jag förlamad i en paketbil. Det var hemskt. Vad tänkte mannen göra med mig? Om Jim inte hade följt efter mig trots att jag sa åt honom att stanna i bilen hade jag inte varit här nu. En rysning kryper upp längs ryggraden. Jim hade varnat mig, men jag hade inte brytt mig om att lyssna på honom. Vilken idiot jag varit.

Jag vänder mig om i sängen och försöker hitta en bekväm sovställning. Men hur jag än vrider och vänder på mig lyckas jag aldrig falla tillbaka i sömn.

Med ens minns jag det mannen sagt till mig:

"Flickan sitter inspärrad i Woods högkvarter."

Han kunde inte mena allvar med det där. Amelia har inget att göra med varulvar och hon vet dessutom inte ens att de existerar. Jag har inte ens träffat henne efter att jag fått reda på att jag är en varulv. Varför skulle någon då vilja spärra in henne? Inget är vettigt. Jag känner mig lika förvirrad som då jag fått den röda lappen som petats in i mitt skåp en dag. Lappen det stod börja inte leta efter mig på med Amelias prydliga handstil. Vad betyder det här? Finns det ett samband mellan allt?

Jag rättar till huvudkudden och rullar sedan över på sidan. Även om jag inte sovit många timmar är jag helt oförmögen att somna om.

Min yogalärare hade en gång berättat att om man hade svårt att somna skulle man endast fokusera på sin regelbundna andning. Jag försöker stänga ute alla andra tankar och enbart tänka på bröstkorgen som långsamt höjs och sedan sänks. När det inte ger något resultat försöker jag räkna till femtusen, men tröttnar redan på niohundrafem.

Efter att jag slutligen försökt alla möjliga knep under en timmes tid slutar jag fullständigt försöka somna om. Eftersom att jag inte längre har lust att bara ligga och vänta på den sega sömnen drar jag täcket åt sidan och kliver ur sängen.

När jag sedan pressar ner handtaget och öppnar dörren kan jag uppfatta svaga gitarrackord från nedervåningen. En vacker melodi med mjuka toner flyter mot mig.

Jag smyger nerför trapporna och får snart se Jim sitta nersjunken med ryggen mot mig i soffan i vardagsrummet med en gitarr vilandes i famnen. Han har en arm över gitarrens sarg och drar milt på strängarna som fyller hela vardagsrummet med ljuvlig musik.

Då han hör mig komma nerför trapporna slutar han spela så att de ljuva tonerna tystnar.

"Varför är du uppe så tidigt?" frågar han från soffan med en mörk röst som till och med är vackrare än gitarrens toner.

"Jag kunde inte sova", mumlar jag tyst, tassar fram till soffan och sjunker ner på högra sidan bredvid honom.

Jim drar tummen lätt över strängarna en gång. "Inte jag heller", svarar han lågt utan att möta min blick. Han stirrar uttryckslöst rakt framför sig utan att röra en muskel.