Missing Luna

Kapitel 15 - Behov av att döda

Killen viker sig dubbelt, slänger händerna för sin näsa och vrålar av smärta. Amelia skriker fasansfullt. Likaså några elever som råkat se det jag gjorde.

Knogarna värker och jag vill göra om det. Jag bryr mig inte vem som ser på. Jag vill slå ihjäl honom. Bokstavligt.

"Du!" skriker jag. "Du är så jävla rädd att någon ska göra motstånd att du måste ge dig på döda människor som inte ens kan prata för sig själva!" Orden bara rinner ur mig. "Du vill göra dig själv mäktig och rädda ditt egna ynka skinn!" vreden inom mig är obeskrivlig. Jag skulle kunna köra en kniv genom hans hjärta i vilken sekund som helst utan att ångra det. "Du kränker andra för att göra dig själv så jävla storslagen!"

Jag känner hur någon tar ett stadigt grepp om mig bakifrån.

"Du måste lugna ner dig", mumlar en bekant röst i mitt öra. Det är Jim Boyd. Han har tagit ett fast grepp om min midja och försöker dra mig bort därifrån.

"Hur står du ut med dig själv?" skriker jag och försöker riva mig loss ur Jim järngrepp. Han greppar mina armar och han släpar mig med sig, förbi alla vettskrämda elever som tittar på.

"Vad fan tor du att du gör?" skriker jag till Jim. Som om det skulle hjälpa.

"Lugna dig", ber han med lugn och mörk röst.

"Jag var i överläge!" flämtar jag. "Varför låter du mig inte ta livet av honom?"

"Du vet själv hur dumt det låter", säger han skarpt.

Mina andetag är så häftiga att jag knappt hinner med. Mitt huvud dunkar och jag är besatt av den mördande känslan att skada. Jag hade killen så perfekt där. Jag borde ha bankat skiten ur honom tills han bad om nåd. Då skulle jag ha skrattat hånfullt och vägrat sluta före hans hjärta slagit sitt sista slag.

Då vi kommer fram till den övergivna delen av skolan släpper Jim äntligen taget om mig. Jag vänder hastigt mig om för att snabbt rusa därifrån, men hindras av honom. Han står i vägen.

"Lugna dig", säger han igen och den här gången låter han irriterad.

Jag möter hans allvarliga blick. Den är skarp och saknar medlidande. Hans ögon har en ljusblå färg och hans käklinje är tydlig. Hans svarta hår är rufsigt och hårslingor hänger ner i hans ansikte.

Jag drar långsamt efter andan. Min puls återgår till normal och mitt huvud slutar dunka. Vreden inuti mig försvinner spårlöst och jag kan tänka klart igen. Lusten att döda går upp i rök och jag inser hur galen jag är.

"Vad händer med mig?" säger jag som en viskning till mig själv och vänder mig om. Jag klarar inte av att titta på honom. "Jag är galen", viskar jag och lägger handflatorna mot pannan. "Jag är sinnessjuk."

Jag borde inte ha slagit honom. Han är bara en dum gymnasiekille som tiger stryk. Jag borde inte ha brytt mig.

Nu skäms jag för vad jag gjort.

"Du är inte galen", säger Jim tyst. "Du är annorlunda."

Jag för fan, jag har blivit ett aggressivt monster. Det ända jag kan tänka på är att döda. Jag ville se killen död.

"Vad är det som händer med mig?" säger jag långsamt. Min röst är ostadig, som om jag just gråtit.

"Du förändras", svarar han tyst.

"Förändras till vad?" min röst återfår sin normala styrka och jag vänder mig mot honom igen.

Hans mörka ögonbryn är rynkade. "Jag är inte säker", säger han och studerar mitt ansikte. "Larissa", säger han mjukt. "Vad som än händer får du aldrig möta William igen."

William måste vara killen jag slog till.

"Jag träffar inte honom!" utbrister jag hastigt.

Jim fnyser. "Du vet vad jag menar. Du måste hålla dig borta från honom."

"Varför det?" jag lägger armarna i kors och höjer ögonbrynen.

"För att jag säger det!" fräser han så överraskande att jag ryggar tillbaka. "Det kan få konsekvenser du inte ens kan föreställa dig!"

"Hurdana konsekvenser?"

Han ignorerar hänsynslöst min fråga. "Lova mig att du inte kommer befinna dig runt honom, okej?"

"Visst", säger jag och himlar med ögonen.

"Lova", befaller han och stirrar rakt igenom mig.

"Varför måste jag..."

"Sluta ställa en massa frågor!" utbrister han irriterat och tar ett steg mot mig. "Tror du jag ens bryr mig om dig? Du ska veta att det här inte handlar om dig längre!"

Vem handlar det om då? Jag har lust att skrika åt honom, men hans ögon är så genomträngande att jag inte har modet att säga emot.

"Lova att du håller dig borta från William!"

"Jag lovar", säger jag högt och samlad, för att visa att jag inte är liten och betydelselös.

Hans blick dröjer sig kvar på mig och jag blänger tillbaka.

"Det är bäst för dig och alla andra", säger han lågt utan att blinka. Sedan vrider han på huvudet och blickar längs den tomma, övergivna korridoren. "Du måste till lektionen nu."

Jag fnyser. Som om jag inte redan var sen dit. Han möter uttryckslöst min blick igen och ser nästan uttråkad ut.

Jag går surt förbi honom och börjar vandra längs korridoren, påväg till lektionen. Han står fortfarande kvar på samma ställe med ryggen mot mig.