Missing Luna

Kapitel 13 - Amelias hemlighet

Onsdag. Tre dagar kvar till helg. Tre dagar. Jag vet inte hur jag ska ta mig genom det. Amelia vägrar svara på mina telefonsamtal.

Jag tar mig in i värmen och går genom korridoren, som är fylld av elever. Då jag kommer fram till skåpet öppnar jag det, drar av mig jackan och letar fram matteboken.

På väg till mattelektionen skymtar jag Dave Haldin och en svarthårig tjej. Det är Amelia. Jag skulle känna igen henne även om jag var blind. De står i korridoren och skrattar. Amelia slänger med sitt långa hår och lägger sin hand mot hans kind.

Dave möter min blick och i nästa sekund vänder Amelia på huvudet och tittar på mig. Hennes blick förflyttas snabbt till Dave igen och hon börjar skratta åt något han säger.

Jag skyndar mig till lektionen och börjar småprata med eleverna som samlats utanför klassrummet. Man hör på långt håll när matteläraren Tomas kommer eftersom hans nycklar skramlar i fickorna då han går. Han låser upp dörren till klassrummet och eleverna vandrar in. De sätter sig vid bänkarna och pratar ivrigt med varandra.

Amelia syns fortfarande inte till. Jag sätter mig bakom hennes tomma bänk. Tomas drar igång lektionen och mumlet i klassrummet lägger sig. Han berättar snabbt om vad vi kommer behandla denna lektion och börjar sedan undervisa.

"Okej", fortsätter Tomas. "För att få ut vinkeln alpha i en rätvinklig triangel ska vi använda någon av de här tre knapparna", han pekar på sin, cos och tan knapparna på miniräknaren. "Tan använder vi då vi vet hur lång motstående och närliggande sidan är i triangeln. Då trycker vi på 'shift' och 'tan' och sedan delar vi motstående sida på närliggande sida till vinkeln alpha..."

Jag följer med noga och lyckas förstå det han säger. Han ritar flera trianglar på tavlan medan han förklarar och skriver långa meningar med teori. Jag antecknar prydligt det han skriver i mitt häfte.

När halva lektionen gått kommer Amelia plötsligt inrusande i klassrummet. Aldrig har hon förr varit sen till någon lektion. Aldrig.

"Ursäkta att jag är sen", säger hon medan hon går mot sin plats. Hennes ansikte är uttryckslöst och hon vägrar se på mig. Hon stirrar bara ner i golvet. När hon satt sig på sin bänk framför mig slår hon upp matteboken, tar fram sitt häfte och börjar anteckna det som står på tavlan.

Resten av lektionen sitter hon tyst. Hennes huvud är vinklat nedåt och hon tittar inte ens upp när Tomas ställer en fråga. Hon brukar vara den som handen flyger upp på direkt en lärare ställer en fråga. Men inte idag. Idag är något annorlunda.

* * *

Efter andra lektionens slut ställer jag mig i matkön med alla andra. Köttsoppa serveras idag och jag försöker fiska upp köttbitarna från botten av grytan.

När jag tagit åt mig all mat och står med brickan redo i händerna ser jag Amelia sitta mittemot Dave vid borden längst bort i salen. Det känns som om Dave har tagit min plats. Jag menar, det är jag som ska sitta med henne. Jag är hennes bästa vän. I alla fall trodde jag det.

Amelia skrattar inte längre. Hon stirrar livlöst ner i sin orörda soppa och hennes huvud vilar på hennes högra handflata. Jag klarar inte av det här längre.

Med bestämda steg går jag mot deras bord. Amelia tittar inte ens upp då jag kommit fram. Dave tittar konstigt på mig, som om han undrar vad jag gör där.

"Amelia?" säger jag försiktigt. Hon tittar upp och möter uttryckslöst min blick. Hon har inte ens brytt sig om att sminka sig idag. Jag tittar på Dave och säger: "Jag vill prata med henne."

Daves blick glider mot Amelia som nickar och mumlar:

"Det är lugnt."

Han reser sig och tar med sig sin bricka. Jag sätter mig på stolen han suttit på, mittemot Amelia.

"Du," säger jag tyst. "Hur är det med dig?"

Amelia stirrar ner i soppan och rör inte en min.

"Amelia", säger jag varsamt och lutar mig över bordet. "Jag är jätte ledsen över det som hände igår", säger långsamt. "Jag vet inte vad som flög i mig och jag lovar att jag aldrig tänker göra det igen. Jag överreagerade, jag..."

"Det är inte du", mumlar Amelia.

Den tanken hade inte ens slagit mig och jag vet inte om jag ska tolka det som bra eller dåliga nyheter. Om det inte är jag... vem, eller vad är det då?

"Amelia", säger jag igen. "Vad det än är så ska du veta att du kan berätta för mig."

"Jag vet", säger hon tyst.

"Jag är här för dig, och jag kommer alltid vara det."

Det rycker i hennes mungipor. "Jag är så trött på att låtsas", säger hon med en suck och lutar hakan mot handflatorna. "Jag bara fortsätter agera lycklig även om jag bryter ihop på insidan." Hennes tomma blick möter min. "Jag har varit en hemsk vän."

"Det gör inget", säger jag och ler.

"Jo, det gör det." Hon suckar djupt. "Larissa, det är något jag inte berättat för dig", mumlar hon och stirrar ner på sina knäppta händer. "Jag vet inte varför jag hållit det en hemlighet. Hela tiden har jag försökt begrava det men nu känns det som om jag inte klarar av det längre. Det kommer skrikandes upp till ytan igen och jag kan inte kontrollera det." Hon tar ett djupt andetag och börjar berätta. "Minns du när jag sa att jag hade börjat med kampsport för några månader sedan?"

Jag nickar långsamt. Vi stod i omklädningsrummet vid gymmet och jag lade märke till att hon hade förfärliga blåmärken över hela kroppen.

"Jag började aldrig med kampsport."

"Vad menar du?" säger jag förvånat. "Varifrån fick du då de där blåmärkena?"

Amelia stirrar ner i bordet igen. "På sista tiden," säger hon med en nervös ton i rösten, "har pappa börjat dricka mycket igen."

Jag stirrar på henne.

"Han... Han har glidit in i gamla vanor igen och..." Amelia sväljer. "Han kommer hem sent varje kväll och är helt borta. Han är inte sig själv och blir våldsam direkt saker inte gå som han vill."

"Amelia?" säger jag frågande och går rakt på sak. "Amelia, har han skadat dig?"

Amelias läppar bildar ett rakt sträck. Hon blinkar snabbt med ögonen mot taket och suckar. "Det har blivit värre nu på sista tiden. Mamma vill skilja sig."

"Amelia, du måste dra honom till rätten!" utbrister jag.

Hon skakar på huvudet. "Jag kan inte. Han är min farsa och jag skulle inte kunna göra det mot honom." Hennes ögon blir röda och blanka hon blinkar mot taket igen. För att hindra tårarna. "Igår... Igår påminde du om honom. Han brukar ha samma hotfulla blick före han smäller till mig eller mamma." En ensam tår rinner ner för hennes kind och hon torkar bort den med utsidan av handen. "Du har alltid varit den jag kan lita på och att se dig sådär gjorde mig rädd. Rädd för att du ska förvandlas till honom och då har jag ingen kvar."

"Jag kommer aldrig förvandlas till honom!" utbrister jag och kramar om hennes händer med mina. "Jag lovar!"

Amelias mungipor dras uppåt, även om hennes ögon nu är översvämmade. "Jag vet", säger hon. "Åh gud, jag är så glad att du vet om det här nu. Det känns som om flera ton lyfts från mina axlar."

"Det kommer ordna sig Amelia", säger jag lugnt och drar på munnen. "Allt kommer bli bra."

"Jag är så glad att jag har dig, Larissa!" säger hon lyckas se glad ut även om hennes ögon är röda och fulla av tårar. "Jag vet inte om jag skulle klara av det utan dig." Hon suckar djupt. "Dave har varit där för mig, men inte på det sättet du är. Jag kan inte berätta något för honom. Hela morgonen har han klagat på att jag varit så sur. Han förstår inte."

"Du," säger jag och ler. "Finns det något vi kan göra för att pigga upp dig?" Den meningen stal jag från henne.

 Hon skrattar till och torkar sig under ögonen. "Inte filmkväll med pizza och chips i alla fall!"