Missing Luna

Kapitel 39 - Dagboken

Kanske jag är dum. Kanske jag blivit hjärntvättad. Kanske är jag rent av galen som tror honom. För desperat när han säger exakt det jag vill höra. Det är kanske för lockande.

Ändå finns det en känsla inom mig som övertygar mig om att han har rätt, att han talar sanning. Men det räcker inte på långa vägar. Det krävs en större övertygelse än bara en känsla för att jag ska kunna lita på honom igen. En känsla kan ha helt fel.

Om han pratar sanning finns det ingen anledning till att inte lita på honom, eftersom han i så fall aldrig förrått mig. Men om han bara sitter och snackar ren skit är det omöjligt att kunna lita på honom igen. Första gången är en varning, andra en läxa och resten är bara utnyttjande.

Det fanns en stund när jag var helt säker på att han talade sanning. I den stunden var jag beredd att lita på honom med mitt liv. Men efter att allt snurrat i huvudet på mig i flera timmar och jag spelat upp orden miljontals gånger blev jag allt mer tveksam. Jag blev medveten om att jag lät mig själv påverkas av honom. Och vad jag menar med det är att jag naturligtvis har starka känslor för honom eftersom han är min mate, men att jag borde kunna stå emot frestelsen att tro det han sagt, för det kan vara en påhittad dynga.

Jag tvivlar fortfarande, vilket uppenbarligen är ett tecken på att saker inte är bra mellan oss. Amelia berättade en gång för mig att kärleken inte överlever där förtroende inte finns. Hon påstod att en krossad spegel kanske går att fixa, men blir aldrig som ny igen, för sprickorna finns fortfarande kvar. Då förstod jag inte vad hon menade. Nu göra jag det. Men saken är den att jag inte vet om spegeln är krossad eller inte.

Jag har hur som helst fattat ett beslut. Ett beslut jag först inte trodde jag skulle ha mod att göra. Det innebär inte att jag kommer lita på honom igen, nej. Jag är inte tillräckligt dum för att göra det. En andra chans är vad jag kommer ge honom. Inget mer.

Jim, låt mig inte ångra det här.

Nu sitter han här, djupt koncentrerad med näsan i en gammal, okänd bok. Vi har inte pratat på en lång tid. Mitt huvud har varit fullt upptagen med att processa kvällens vetskap och han alltför intresserad av att bläddra av och ann bland sidorna.

Jag sitter hopkurad på golvet med ryggen stödd mot väggen och armarna vilandes på de vikta knäna. I denna position har jag suttit så länge att bakdelen börjar göra ont. Men jag är alltför djupt begraven i mina egna tankar för att förmå mig att ändra sittposition.

Jag har inte lagt så mycket energi på att fundera över hur Amelia har det just nu. Hon måste vara hemma i lugn och ro, och mycket troligt käkar hon champinjon pizza eller skopar i sig Ben & Jerry medan hon ser ut sista säsongen av Gossip Girl. Det är en av de saker jag gladeligen skulle välja att göra bara jag fick chansen.

Jag vill ärligt talat att allt ska blir som vanligt igen. Jag vill att mamma och pappa ska komma tillbaka och att hela vargvärlden ska försvinna. Jag vill inte bli offrad. Jag vill inte ge upp mitt liv till en förbannelse, för legenden om Lunorna kan lika gärna bara vara en myt. En jävla saga någon hittat på för att ge folket hopp.

Jag vill bort. Nu. Jim har lovat att försöka få ut mig härifrån, men hur ska han kunna göra det när professionella vakter finns utplacerade överallt? Och för att ta sig in och ut i nationen krävs att man går igenom en sträng tull.

"Larissa", mumlar Jim plötsligt och bryter den tystnad mellan oss som varat flera timmar. Han tittar upp från sin bok och ser ner på mig där jag sitter på golvet.

"Vad?" frågar jag.

"Du kanske vill läsa det här."

Förbryllat reser jag mig och sätter mig bredvid honom. "Vad är det?"