Missing Luna

Kapitel 16 - Krossad vänskap

"Du lovade!" utbrister Amelia upprört när vi ses i korridoren efter sista lektionen.

"Du, Amelia," börjar jag, "jag är så..."

"Försök inte säga att du är ledsen!" utbrister hon. "Vi vet båda två att det bara är en lögn!"

Hon stirrar intensivt på mig med rynkade ögonbryn och pressar ihop läpparna till ett rakt sträck.

Min blick glider ner i golvet. "Jag kunde inte hindra det..."

"Herregud!" utbrister Amelia. "Du är precis som han! Ska du säga att det inte var meningen? Tänker du säga att sånt händer ibland? Då ska jag berätta för dig att normala människor inte gör så. Sånt händer inte bara för att en obetydlig kille säger något opassande till en."

"Amelia", säger jag lågt. "Tror du att jag verkligen ville göra det?"

"Vet du vad, Larissa", säger Amelia och korsar armarna. "Man kan inte slå någon av misstag. Det är ett val man gör. Du såg ut som om du njöt av det, som om du ville göra om det."

Hennes blick saknar medlidande och hon tittar på mig med skarpa ögon. Sedan tar hon ett djupt andetag och säger:

"Du kanske är galen trots allt."

Det kom som en hård smäll i ansiktet. Jag minns då hon tröstade mig efter att jag varit ut i skogen och mött vargarna. Jag minns hur hon övertygade mig om att jag inte var galen. Hon sa att jag hade varit med om mycket. Nu har hon förändrats.

Hon förklarade just krig mellan oss.

"Du har ingen aning om vad jag har gått igenom!" ryter jag med hög röst.

"Min farsa..." börjar Amelia, men jag avbryter genast.

"Mina föräldrar är döda!" ropar jag. "De finns inte mera! Hur mycket din jävla farsa än slår dig har du fortfarande honom kvar!"

Amelias ögon blir blanka och hon stirrar förvånat på mig. Jag vet att jag gått för långt.

"Jag kan inte tro att du just sa det där", mumlar hon tyst. Hennes blick vandrar plågat runt i mitt ansikte. "Jag trodde du var bättre än så."

Hon kallade mig galen, påminner jag mig själv.

"Och nu blir det synd om dig mitt i allt?" säger jag surt.

Hennes ögon blir stora av förvåning. "Vad har hänt med dig?" säger hon allvarligt och skakar på huvudet.

Jag tittar ner i golvet igen. "Jag vet inte."

"Jag är trött på det här!" utbrister Amelia. "Varje gång jag frågar säger du att du inte vet. Är det också en av dina brutala lögner?"

"Det är ingen lögn!" fräser jag. Mina nävar är knutna och jag känner ilskan spraka till inom mig, även om den inte är välkommen.

"Vad är det då?" fräser Amelia tillbaka med ögon blixtrande av ilska.

Jag hindrar en plötslig impuls att slå till henne. Mina nävar längtar efter att få skada. Jag kan föreställa smärtan i knogarna efter det kraftfulla slaget.

Det är Amelia, intalar jag mig själv. Du kan inte slå henne.

"Jag..." börjar Amelia och drar efter andan. "Jag kan inte prata med dig nu", säger hon tyst och går rakt förbi mig. Hon lämnar mig stå stirrandes kvar mot det ställe hon stått på.

Jag vet att jag inte borde ha använt hennes våldsamma far i ett försökt att göra henne upprörd. Jag visste att det skulle smälla hårt och det var var min avsikt. Jag ville göra henne ledsen. Jag ville avlossa en kraftig atombomb i stället för en liten granat.