Missing Luna

Kapitel 27 - Vargungen

”Vilken flock kommer du ifrån egentligen?” frågar Ben medan vi vandrar sida vid sida genom snön. ”Jag har aldrig sett dig förut.”

”Jag... alltså...” stammar jag och vet inte vad jag ska svara. ”Jag har ingen flock... antar jag.”

”Va?” utbrister Ben förvånat. ”Är du en Rouge?”

”Vadå för något?”

”Vet du inte vad en Rouge är?”

Jag pressar fram ett oäkta skratt och himlar med ögonen. ”Klart jag gör!” ljuger jag. ”Jag är ingen Rouge.”

”Okej bra”, Ben pustar ut och låter nästan... lättad?

”Mina föräldrar tillhörde Woods”, försäkrar jag honom.

”Jaha,” säger Ben eftertänksamt. ”Den andra centrala flocken.” Han gör en grimas. ”Och vi vet seriöst inte vad vi ska göra åt den där jävla Thorolf som inte verkar veta vad som tillhör honom.”

”Vad vet du om honom?” kan jag inte låta bli att fråga. Jag vill veta mera om mannen som mördade mina föräldrar.

”Thorolf? Ja han är ju som en dubbelgångare till Marrox, du vet den där Alfan för länge sen som anföll hundraelva flockrevir... eller mer. Jag vet inte hur många. Emma vet säkert. Men i all fall så försöker ju Thorolf desperat bryta den där... vad heter den nu... förbannelsen? Den som Woods vargarna har över sig...”

Ben tittar lite konstigt på mig, som om han verkar vara förvånad över att jag är så nyfiken. ”Har du inte pluggat allmän lärdom överhuvudtaget?”

Allmän lärdom?

”Pssh!” svarar jag dumt och gräver fram ett stelt leende. ”Vem har inte gjort det?” Jag försöker skratta så normalt jag kan. ”Jag är bara nyfiken på vad du... vet...” jag harklar mig. ”Förbannelsen till exempel vad vet du om den?”

Ben verkar inte lägga märke till att jag faktiskt ljuger rakt upp i ansiktet på honom.

”De har ju försökt bryta just den förbannelsen i många år”, säger han. ”Jag förstår inte att verkligen tror att den kommer funka. De kommer för det första knappast hitta den där Lunan som de behöver. Hon behöver ju inte ens vara vid liv längre.”

Han tystnar några sekunder innan han fortsätter. ”Men alltså... visste du förresten att de skärpt bevakningen överallt och folk har börjat leta överallt efter henne? Det är helt sjukt. Jag tycker nästan synd om den där Lunan. Jag menar, om de verkligen hittar henne så kommer hon ju bli offr...”

Ben hejdar sig och stannar tvärt. Hans ögon är uppspärrade och han letar med blicken efter något.

”Hörde du det där?” frågar han medan han stirrar mellan träden.

”Nej? Vad är det?”

”Det lät precis som en...”

Ett gällt gny ekar mellan trädtopparna. Det saknar styrka och låter som ett plågsamt jämmer, som ett desperat rop på hjälp. Ett beklagligt gnäll hörs igen och jag blir säker på att det kommer från en...

”...Vargunge”, avslutar Ben tyst. ”Den är helt ensam, jag känner dess doft. Gud! Det är ju förbjudet för valpar att vara ensamma i skogen!”

Jag hör ljudet igen och den här gången låter det som en sorglig klagovisa.

”Kom igen, nu går vi”, säger Ben och gör en snabb gest med handen. ”Vi kan inte stå kvar och dröja.”

”Men ungen då?”

”Skit i den!” säger Ben känslolöst, vänder ryggen mot mig och fortsätter gå. ”Den är inte vårt problem.”