Missing Luna

Kapitel 18 - Väck mig

"Larissa!" ropar Jim förskräckt.

Någon drar bort mig och hindrar mig riva sönder Dave. Jag skäller till och sätter tänderna i personens hand. Han ryter till och ger mig en spark i huvudet. Det känns som om mitt huvud exploderar. Ett gnäll lämnar min mun.

Daves hals är nerblodad och han ligger orörlig på marken. Medlemmarna i mördargänget böjer sig över honom och säger saker till honom. Jag vill riva sönder alla. Jag kan känna deras kött strimlas mellan mina tänder.

"Larissa!" ropar Jim igen. Han griper tag om min hals med sina armar. Jag försöker skaka av mig honom. Det känns som om jag åter är fastlimmad i den förfärliga X positionen.

Ett kraftigt slag träffar åter mitt huvud. Jag vacklar till och i nästa sekund faller jag på marken. Mina ögon stängs och allt blir svart.

* * *

Hela mitt huvud dunkar. Jag kan höra blodet pumpas till hjärnan. Det är en konstig känsla. Mina egna hjärtslag ekar och det är det ända som hörs. Allt är svart och jag vet inte vad som är verklighet längre. Är jag död? Kommer jag någonsin vakna upp ur detta?

Jag blir medveten om att jag ligger någonstans på ett mjukt underlag.

Är jag i himlen? Knappast.

Då känner jag smärtan i kroppen och det känns som om jag faller nerför ändlösa trappor igen. Smärtan är värre än den någonsin varit. Det här måste vara helvetet.

Jag hör röster långt, långt bort ifrån. Det är låga mummel och omöjliga att tyda.

Jag koncentrerar mig på det mjuka underlaget och försöker lista ut vad det är. Jag sjunker ner i det och omringas av en behaglig, varm känsla. Det känns tryggt. Som om inget kan skada mig längre.

"Hur är det med henne?"

Det var den första meningen jag lyckas höra. Rösten var mörk och trygg. Ungefär som pappas röst bara att den här var mer... sexig. Jag klamrar mig fast vid minnet av den och stänger ute alla andra tankar.

"Jag vet inte."

Det är en annan röst och den är inte lika trygg som den andra. "Hon är fortfarande väldigt skakig." Rösten är gäll och skrikig som en visselpipa.

Jag känner något röra mig och jag flämtar till och försöker dra mig undan. Jag kan se William framför mig. Hans hotfulla ögon stirrar på mig och hans händer glider längs min kropp igen.

Rör mig inte, vill jag skrika men inga ord kommer ut. Jag är fastkedjad. Paniken bryter fram. William försvinner inte utan fortsätter röra mig.

"Larissa, kan du höra mig?"

Det är den trygga rösten och den ekar i mitt huvud. William försvinner spårlöst och den mörka rösten fyller hela min kropp. Jag känner mig trygg igen.

"Hör på mig, Larissa. Du måste vakna", Befaller rösten.

Är jag inte vaken? Vad är det som händer?

Jag ser ett ljus. Det är inte starkt, men ljus är det. Förut har det bara varit evigt mörker. Ljuset börjar växa och plötsligt kan jag urskilja former.

Då kan jag se ett suddigt... ansikte? Jag kisar med ögonen och försöker få dem att fokusera. 

Då känner jag igen det. Jim.

Jag flämtar till och sätter mig upp. Smärtan skär i mig av den hastiga rörelsen och huvudet känns som en flummig massa.

Jag befinner mig i ett litet rum. Det ända ljus som lyser upp det lilla rummet är en lampa i taket och jag ser Hanna Olsen med sitt blonda hår sitta på golvet bredvid mig. Vad gör hon här?

"Bra", säger Hanna. "Du är vaken."

Uppenbarligen, ja.

Jag får inte fram ett ord. Vad hände? Var är jag? Det sista jag minns var att jag anföll...

"Dave", mumlar jag fasansfullt.

"Allt är bra med honom", säger Jim lugnt bredvid mig på madrassen. "Oroa dig inte."

Det är något inom mig som gör att jag kan slappna av. Dave Haldin är okej.

"Var..." är jag försöker jag säga men orden fastnar i halsen.

"Du måste vila lite", säger Hanna och drar på munnen. Hon reser sig från sin plats på golvet och tecknar åt Jim att följa med.

 "Vi kommer vara utanför", säger hon och öppnar dörren. Jag känner hur kylan kommer svepande förbi och inser att det måste vara en ytterdörr. Jim och Hanna stiger ut i natten och stänger sedan dörren efter sig.