Missing Luna

Kapitel 41 - Flykten

Mina ögonlock fladdrar plötsligt till och efter några sekunder sätter jag mig spikrakt upp i en sjukhussäng.

"Å, du är vaken", säger en lugn, mörk röst till mig. En läkare studerar mig med nonchalant uppsyn. Han sitter framåtlutad på en stol alldeles intill min säng. Om jag skulle gissa hans ålder skulle jag tro runt trettio. På en namnbricka fastnålad på den vita rocken står namnet: Edwin Ohire.

Sedan slår tankarna mig som en aggressiv rivningskula.

"Hur länge har jag varit borta?" flyger ur min mun innan jag ens hinner tänka orden.

"Ett tag", svarar Edwin med samma nonchalans hans uttryck har. "Du svimmade av chocken såret på din arm gett dig. Vi har naturligtvis tagit hans om skadan." Jag sneglar mot min arm och inser att han har rätt. Ett vitt bandage är nu lindat runt överarmen. "Men du har även fått ett antal doser som bidragit till . . ."

"Vad är klockan?" flämtar jag och spärrar upp ögonen. Jag bryr min inte om mina skador just nu. Det finns viktigare saker att tänka på.

Edwin höjer ett ögonbryn men tittar sedan efter på sin armbandsur. "Halv tio."

"Fan också!" Senast klockan fem hade Jim sagt. Det här måste vara dagen därpå. Jag inser med fasa att jag missat mina chanser att ta mig ut härifrån. Det är försent. Jävlar, vad ska jag ta mig till?

Finns det kanske en liten chans att Jack fortfarande väntar på mig vid båthamnen? Snälla säg att det gör det. Jag måste i alla fall genast bort härifrån. Genast. Jag drar bort täcket och svänger benen över sänggaveln. Strax därpå står jag upp på golvet. Men Edwin trycker ner mina axlar och tvingar mig sätta mig igen.

"Jag måste ut!" utbrister jag förtvivlat. Han ser på mig utan att blinka. "Du förstår inte . . ." börjar jag med blir avbruten.

"Jag förstår precis", säger han torrt.

"Nej, jag måste verkligen ut."

Jag förväntar mig att han ska svara något i stil med: Nej du stannar här, Alfans order. Eller: Jag kan inte låta dig gå någonstans, Luna. Men i stället förvånar han mig med orden:

"Jag vet." En glimt i hans gråa ögon avslöjar något mer, något som inte stämmer. Och då plötsligt slår det mig.

Hans ansikte ser inte ut att tillhöra en försiktig läkare. Nej, det här är ansiktet av en riktig grym tuffing. Någon farlig, någon som gör rejäl skada. Han är inte söt och inte heller snygg. Farlig är rätta ordet. Det svarta håret är axel långt och han har en ovårdad skäggstubb. Ögonen är skarpa och allvarliga.

Jag sväljer bort oron han skapar inom mig. "Var är de andra läkarna?" Vad jag vet brukar de oftast vara fler än en.

"De har annat för sig", antyder han.

Jag spärrar tveksamt upp ögonen.

En road min tänds i hans ansikte när han ser min reaktion. "Om du vill ha livet i behåll rekommenderar jag att du följer med mig."

"Va? Tänker du kidnappa mig?"

"Det beror på hur man ser på saken."

Jag sneglar mot namnbrickan igen. "Du, Edwin. Vad är det som pågår?"

"Jag föreslår att du följer mitt råd om du vill klara dig ur Woods nationen med livet i behåll innan offerceremonin."

Jag tappar nästan hakan. Varifrån kommer allt det här? Tänker han hjälpa mig, eller är det en fälla? När han tålmodigt väntar på mitt svar bestämmer jag mig för att dra på mig en självsäker min. "Varför skulle jag lita på dig?"