Missing Luna

Kapitel 14 - Från toppen till botten

"Jag hörde att du hånglade med Dave", säger jag till Amelia då vi sitter bredvid varandra på en bänk före sista lektionen. Hon har återhämtat sig rejält och det hon sade i matsalen känns redan avlägset.

Amelia stirrar på mig. "Va?" säger hon överraskat och skrattar till. "Vem har sagt det?"

"En."

"Vad du än hört så är det inte sant", skrattar hon. "Vi har inte gjort det. Dave är alldeles för blyg."

"Va?" utbrister jag och skrattar med henne. "Jag trodde han var den typen som ligger med alla direkt han får chansen!"

"Nej", säger Amelia och flinar. "Jag är glad att han inte är det. Vi föredrar att ta saker långsamt, vi lär fortfarande känna varandra."

Jag ler och nickar långsamt. "Jag är glad för din skull. Han verkar vara riktigt bra."

"Ja," säger hon och ler tankfullt. "Jag har på sista tiden börjat undra om han är den rätta."

Jag drar på munnen lite. "Du förtjänar den bästa."

Amelia skrattar till och blir rosig om kinderna. "Åh, sluta!" utbrister hon smickrat och lägger snabbt sina handflator mot kinderna. "Du gör så att jag rodnar!"

Jag brister ut i skratt. Amelias ögon lyser och är fyllda av lycka. Hennes mun är vidöppen så att hennes stora framtänder blottas. Hennes svarta, milt lockade hår glänser. Hon skrattar entusiastiskt tillsammans med mig.

"Vi", börjar Amelia och försöker lugna sig från allt skrattande. "Vi måste till lektionen nu."

"Åh gud", säger jag och grimaserar. "Jag skulle kunna sitta här hela dan."

"Jag också!" säger Amelia och reser sig upp från bänken. "Jag är så glad att vi fixade det mellan oss."

Vi börjar gå mot lektionerna och Amelia berättar ett lustigt skämt hennes mamma berättade för henne en gång. Jag kan inte minnas när Amelia sist var på så bra humör som just nu. Det bara lyser om henne.

Vi går längs en bred korridor som nästan blivit tömd på elever, som gått till sina lektioner.

Plötsligt möter jag en killes blick och känner genast igen honom. Det är han som knuffade till mig i matsalen.

Ilskan kommer ofrivilligt upp till ytan och den börjar glöda inuti mig. Jag försöker desperat trycka ner den, men den har en egen vilja. Jag känner vredens flammande lågor resa sig. De bränner och gör mig svart på insidan. Jag känner hur pulsen stiger och jag känner svetten rinna nerför pannan.

"Larissa, är allt bra?" säger Amelia förvånat och hennes leende bleknar.

Jag hindrar mig själv från att vråla rakt ut och håller fast vid minnet av det hon sa:

"Du har alltid varit den jag kan lita på och att se dig sådär gjorde mig rädd. Rädd för att du ska förvandlas till honom och då har jag ingen kvar."

Jag ska inte förvandlas till honom, intalar jag mig själv.

Killens ögon är som kalla isbitar. De är hårda och han stirrar på mig utan att blinka.

"Vad är ditt jävla problem?" hans uttalande ekar i mitt huvud.

Jag hatar honom. Jag vet inte varför. Det är en del av mig som vill riva honom i bitar och jag kan inte förhindra det. Ofrivilligt ser jag hans döda, blödande kropp ligga på golvet. Jag ser mig själv strimla honom mellan tänderna.

"Hon leker tuff, va?" han skrattar hånfullt i mitt huvud.

Jag kämpar förtvivlat bort hatet mot honom och föreställer mig honom gå förbi utan att ens bry sig om mig.

Vreden tar över igen. Jag vill döda honom. Jag vill såga honom i bitar och finhacka hans hjärna med en vass yxa. Jag vill bränna resterna av hans kropp och förgifta askan som blir kvar.

Jag är ingen mördare, Intalar jag mig själv. Kämpa emot ilskan!

"Larissa", viskar Amelia intill mitt huvud.

Killen passerar oss. Hans ögon gnistrar. Jag stänger mina egna ögon och tänker på fjärilar och blommande blommor.

Plötsligt hör jag honom stanna, vända sig om och ropa:

"Larissa!"

Jag vill ignorera honom och fortsätta gå men mina ben vill inte. De stannar tvärt. Amelia viskar till mig att inte bry mig om honom. Hon säger åt mig att fortsätta gå.

"Jag hörde att din morsa legat med halva stan," säger han högt alldeles bakom mig. "Är det så ni hade råd att betala din skolgång?" Han skrattar hånfullt och hans gäng ansluter sig. "Ni har ju aldrig varit särskilt förmögna, eller hur? Men det är lugnt, man måste ju skaffa pengar någonstans ifrån."

Det är en lögn alltihop. Mamma var den trognaste personen någonsin, hon gjorde aldrig något dumt.

Ilskans river mig itu. Jag står inte ut längre. Jag kan inte längre kämpa emot. Det flammande hatet blixtrar till och slukar allt gott inom mig. Allt som blir kvar är hatet.

"Prata inte om min döda morsa!" väser jag mellan sammanbitna tänder. "Hon finns inte här för att försvara sig."

"Just det", säger killen med spelad förvåning.

Jag knyter näven i ett järngrepp. Naglarna gräver sig in i handflatan, men jag ignorerar den huggande smärtan.

"Det är lika bra att..." han hinner inte avsluta meningen.

I samma sekund vänder jag mig kvickt om och placerar ett kraftfullt slag mot hans näsben.