Missing Luna

Kapitel 44 - Släplingen

Hej hej! Nu är jag tillbaka med de sista kapitlen! Det har tagit väldigt lång tid, jag vet. Men nu kan ni läsa allt till slut!

Jims perspektiv

Vakterna traskar av och an utanför järndörren. Varje steg de tar är som en påminnelse av deras existens, att jag inte kommer ut ur den här hålan på ett bra tag. 

Luften är fuktig. Jag befinner mig i en cell som är djupt begraven under marken där det luktar jord, stinker gammalt och instängt. Men stanken stör mig inte lika mycket längre då jag vant mig vid den.

Det är så mörkt att jag inte kan se slutet av cellen helt tydligt. Den ända ljuskällan jag har kommer utifrån, mellan gallren på järndörren där vakterna surt glor på mig då och då, som om de tror att jag ska gå upp i rök snart. Jag förstår ärligt talat inte vad de har fått i sig för att vara på så dåligt humör. Men å andra sidan, om jag var anställd för att stå och glo på fångar hela dagarna skulle jag inte heller vara särskilt tillfredsställd.

Jag viker upp ena knät och låter armbågen vila på det. Stengolvet som jag sitter på är kallt och smutsigt. Det är hårt att sova på, och jag vaknar alltid flera gånger under natten.

Främmande steg börjar närma sig. De är mycket bestämda och skiljer sig mycket från vakternas slöa kliv. Jag kan avgöra att det är någon med högre ställning i samhället, och mycket riktigt. Alfans huvud uppenbarar sig bakom gallerna i järndörren. Han ser aningen belåten ut när han kikar ner på mig. Jag stirrar stint tillbaka.

"Varför nöjet att komma hit?" muttrar jag och drar stelt på munnen.

"Jag kommer med information angående din frigivelse." Han säger ordet frigivelse med stor motvilja.

Jag ställer mig upp. "Jag trodde du bestämt dig för att avrätta mig."

"Ja, och jag skulle bli mer än glad att göra det. Men tyvärr motsätter sig din far. Han påstår sig ha greppet om Lunan, och jag har nu inget annat väl än att göra en byteshandel med honom."

Mina nävar knyter sig. "Det är inte sant", säger jag, övertygad om att hon dragit så långt bort från de två nationerna som man kan komma. "Han är inte ens i närheten av henne."

Alfan ignorerar mig. "Lunan kommer offras om två dagar, och det är också dagen du kommer frigivas."

"Nej!" utbrister jag och ställer mig framför järndörren, så att jag står öga mot öga med Alfan. "Ni kan inte avrätta henne!"

Han spänner sin blick i mig, jag stirrar ursinnigt tillbaka.

"Du har ingen talan här. Gör dig själv en tjänst och håll din helvetes mun stängd innan jag skär tungan av dig!" Han fnyser till och sedan vänder han sig om för att gå.

"Jag vill träffa Larissa först!" ropar jag åt honom. Desperationen hörs i min röst. "Innan offringen."

"Det ska säkert gå att ordna", svarar han över axeln och sedan ser jag hans ryggtavla försvinna.

Jag biter hårt ihop käkarna och sedan slår jag av ren ilska till stenväggen så att en ilande smärta skjuter genom hela armen.

"Fan, fan, fan!" svär jag och sjunker ner på golvet med ryggen mot väggen. "Fan, Larissa. Vad håller du på med? Vad har du gått på med? Vad har du gjort?"

Det här är hennes verk. Jag kan inte förstå mig på hennes dumma, martyriska fasoner. Om hon bara hållit sig borta från nationerna skulle det här aldrig skett.

* * *

Larissas perspektiv.

"Det kan inte stämma", säger jag och slår mig ner i fåtöljen i närheten. "Alfan hade aldrig några tvillingdöttrar. Inte enligt hans dagbok."