Missing Luna

Kapitel 4 - Vargflocken

[Omskrivet/förbättrat kapitel]

Min andedräkt blir till en vit dimma när jag andas ut. Det har blivit kallare när natten långsamt kommit krypande. Snöstormen har lagt sig över den lilla byn och lämnat ett tjockt lager nysnö efter sig. Spåren, som mina skor efter varje steg lämnar efter sig avslöjar vilken skogsväg jag valt.

Trädens tjocka grenar bär utan större ansträngning upp flera lager snö. Natten är tyst som vanligt. Jag andas långsamt in den kyliga vinterluften och låter tankarna fritt flöda. Det enda som hörs är mina trampande fotsteg i den ungefär tio centimeters djupa nysnön. Några minuter har runnit förbi sedan jag lämnat huset. Redan har jag hunnit en bra bit.

Det är verkligen rogivande att vandra genom skogen. Ett fridfullt ställe man kan fly till när mycket är på gång. Så många tankar väcks, och man får tänka i fred. Även om det är mörkt känner jag ingen rädsla.

Eftersom jag hela mitt liv bott i stan är skogen inget jag är bekant med. Jag är van vid att alltid vara omringad av brummande bilar, som gör att tystnaden inte existerar. Här å andra sidan, bland träden, är allt verkligen stilla. Jag vet inte om jag någonsin kommer vänja mig vid tystnaden. Den är otroligt avkopplande, men samtidigt lite skrämmande. Ja, tystnaden, som är så oskyldig. Den gör att minsta lilla drag har stor betydelse, att varje rörelse räknas.

En stund senare möts jag av ett skogsskift där vägen tar slut. Jag är just på väg att svänga tillbaka när jag råkar kasta en snabb blick mot marken. Det jag ser får mig att stanna till och snabbt se mig omkring. I snön någon meter framför mig finns fotspår som kunde tillhöra en mycket stor hund. De fortsätter in i skogen och uppslukas sedan av mörkret.

Jag känner att en orolig känsla börjar gro inom mig. Minnet av den svarta vargen i skogen efter olyckan får den trygghet jag tidigare känt att långsamt blekna bort. Jag kan inte låta bli att överväga om det verkligen kan vara en varg som lämnat spåren efter sig. Det vänder sig i magen på mig när jag inser att nysnön är ett bevis på att spåren blivit gjorda nyligen. 

Jag står alldeles stilla och lyssnar på varje ljud från skogen för att uppfatta minsta lilla livstecken. En fågel får mig att hoppa till då den plötsligt flaxar bort från sitt gömställe i ett träd. När jag ser upp mot himlen för att följa fågeln med blicken, inser jag att en lysande fullmåne har rest sig på den svarta natthimlen bland alla miljontals stjärnor. 

Det är nästan fånigt. Tänk så många myter som kretsar kring månen och dess legendariska kraft. 

Jag ger upp tankarna om spåren och fortsätter hem igen. Med en liten klump i magen och en åsikt om att tystnaden nu är kuslig istället för avkopplande skyndar jag tillbaka. För en del av mig kan inte låta bli att envisas om att farliga monster existerar. Det är konstigt hur jag i ena stunden kan känna mig helt trygg och i andra rena motsatsen.

Något som får alla muskler i min kropp att spänna sig är att ett högt varg yl plötsligt ekar mellan trädtopparna. Jag blir fylld av oro när jag i den stunden får mina aningar bekräftade. Spåren jag sett tillhörde en varg. Vargens yl hörs igen och jag blir allt mer orolig. I nästa sekund låter det inte längre som bara en, utan som om flera vargar ylar tillsammans. Hur många det är går inte att urskilja.

En kvist vajar plötsligt till en bit ifrån mig och får snön att falla mot marken. Jag får en slags minichock som får adrenalinet att ta ett skutt ut i min kropp. Fortsätt hemåt, uppmanar mitt förstånd, och förtvivlat ignorerar jag det faktum att något måste ha rört kvisten.

Men mina steg avbryts igen när jag för ett ögonblick skymtar en mörk skugga bland träden. Utan att jag hinner tänka tar min överlevnadsinstinkt över och jag börjar springa.