Missing Luna

Kapitel 32 - The one

#sexinesswarning

Här får ni ett långt kapitel att bita i ^_^

"Men fan vi kan ju blir rika!" utbrister Ben förtjust samma kväll då vi alla sitter samlade i Parlorhusets soffor. Det är mörkt ute och klockan är ungefär åtta. Florrie har just berättat om den stora summan pengar som är utlovad till den som finner Lunan.

Lili är minst lika upprymd som Ben. Hennes ögon skiner och hon nästan studsar upp och ner i soffan medan hon pratar.

"Asså, de sku' va skitkul att typ samla ihop en egen sökpatrull och-"

"Lili!" avbryter Hanna genast och viftar desperat med handen för att få tyst på henne. "Du ska inte söka efter någon Luna! Det ska ingen annan heller!"

Vad varken Lili eller Ben vet är att Hanna egentligen försvarar mig. Ja, mig. De vill söka efter den saknade Lunan och hon försöker hindra dem, skydda mig.

"Men det sku' vara skitkul-"

"Nej!" Hanna stirrar strängt på Lili. "Det skulle det inte!"

"Men kom igen Hanna", säger Florrie drygt. Hon sitter avslappnat på en stol lite längre bort med armen vilandes över ryggstödet och i handen håller hon sin telefon som verkar intressera henne extra mycket just nu. Utan att titta upp från skärmen säger hon:

"De får väl göra vad de vill."

Florrie vet inte heller vem Lunan är och därför har hon inget emot att få reda på det. Det ingen har en aning om är att Lunan sitter rakt framför näsan på dem. Endast Jim, Hanna och jag är medvetna om vem Lunan är. Rättare sagt, att det är jag som är Lunan. Förhoppningsvis äv vi de enda i världen som känner till det.

"Larissa är också med," säger Ben hastigt och ger mig ett snett leende. "Eller hur Larissa?"

"Jag... öh-"

"Hon är inte med", besluter Jim och spänner genast blicken i Ben. "Det är bara en idiotiskt plan ni har. Om jag ens kan kalla det en plan. Skaffa pengar på något annat sätt!"

"Men va' e de med er?" utbrister Lili förvånat. "Kom igen, de här blir kul!"

"Nej för fan!" Jims höga röst och genomträngande ögon får alla att bli tysta. Ingen vågar säga emot honom. Han är som en diktator som gör vad han vill. En diktator som inte lyssnar på folket. Men han gör det rätta trots att folket inte vet om det. I mina ögon är han en het diktator. Hans bestämda ton i rösten gör att något inom slår en kullerbytta.

Det blir Florrie som slutligen bryter tystnaden.

"Jaja", säger hon med en avslappnad suck och reser sig från stolen. "Ni får reda ut det här själva, I'm out!"

Hennes lockiga hår flyger efter henne då hon med ganska raska steg lämnar oss och senare går ut genom dörren. Genom glasfönstret ser jag henne nästan direkt skifta till sin gyllenbruna varg och lufsa iväg längs den mörka gatan.

"Vi kan ju i alla fall försöka leta lite", säger Emma försiktigt medan hon drar handen genom sitt fluffiga hår för att få bort det ur ansiktet. Det är första gången hon säger något. "Det skadar ju inte."

"Precis!" Instämmer Lili och höjer pekfingret över huvudet. "De skadar ju int!"

"Dessutom," fortsätter Ben, "om vi lyckas kan vi tjäna lite pengar på det."

Hanna korsar missnöjt armarna över bröstet och byter en orolig blick med Jim. De verkar inte lyckas övertala dem att sluta.

"Pengar är inte allt, Ben", säger Hanna menande. "Man kan inte köpa sig lycklig."