Missing Luna

Kapitel 10 - Trubbel i matsalen

Tusentals frågor susar omkring i mitt huvud. Jag kan inte koncentrera mig på Svenska lektionen. Samtalet mellan Hanna och Jim förvirrar mig mer än någonsin. Vem är Luna? Och varför måste Jim skydda henne?

"Larissa", säger svenskaläraren. "Hänger du med?"

Jag möter hennes vänliga blick. "Ja", säger jag kort och tvingar fram ett leende. Hon är missnöjd över att jag dundrade in mitt under lektionen.

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag måste berätta för Amelia. Efter lektionens slut tänker jag leta reda på henne och berätta allt. Hon måste få veta, vi håller inga hemligheter för varandra.

De sista minuterna går långsamt. Jag lutar huvudet mot pulpeten och hänger inte alls med vad som sägs. Jag sitter längst bak i klassen, bakom en lång kille jag inte ens kommer ihåg namnet på.

När lektionen äntligen slutar rusar jag ut ur rummet och börjar genast leta reda på Amelia. Jag hittar henne stå vid sitt skåp pratandes med Dave Haldin. Han står lutad mot skåpet och ler charmigt mot henne. Jag går fram och ställer mig emellan dem.

"Jag måste berätta en sak!" säger jag.

Amelia stirrar förvånat på mig. "Inte nu Larissa, det får vänta."

Jag vänder på huvudet och ser på Dave. Hans ser nästan lika förvånad ut som Amelia. Hans bruna hår är snaggat och han har ett brett näsben.

"Okej, visst", säger jag tyst. "Spara en plats i matsalen åt mig!"

"Ja, ja", säger Amelia irriterat.

* * *

När jag står med brickan i händerna redo att gå och sätta mig i matsalen syns inte Amelia till. Hon sitter inte på vår vanliga plats. Jag letar efter henne med blicken, men kan inte finna henne.

Höga sorl fyller matsalen. Eleverna sitter i tydliga grupper runt de långa borden. De pratar ivrigt och tuggar i sig maten. Har Amelia sprungit iväg med Dave?

Jag ger upp hoppet om att hitta henne och sätter mig med några andra jag känner.

"Larissa!" utbrister de glatt och jag tvingar mig själv att småprata med dem.

De har absolut inget viktigt att säga. Allt är bara dumt skvaller och uppdateringar om nya pojkvänner. Jag försöker verka intresserad för att inte verka oartig.

Maten smakar inget vidare. Det är en slags potatis frestelse. Jag petar på den med gaffeln.

"Har du hittat någon då, Larissa?" säger tjejen som går i min mattekurs plötsligt.

"Nej", säger jag med ett skratt. "Jag antar att jag njuter av singellivet."

Tjejerna skrattar till.

"Okej. Amelia då? Jag tyckte jag såg henne stå med tungan nertryckt i nån killes mun."

"Hm", säger jag. Amelia? Knappast. Hon har inte ens nämt något sånt och hon är inte den typen av tjej. "Du såg nog fel", säger jag dels för att skydda Amelia från allt skvaller och dels för att övertyga mig själv om att det inte var sant.

"Mm, kanske."

"Eller så inte!" utbrister en annan tjej plötsligt. Hon stirrar på något bakom mig och jag blir tvungen att vända på huvudet. Amelia kommer gående med sin bricka framför sig, hack i hälarna av Dave Haldin. De sätter sig mitt emot varandra vid bordet framför oss.

"Vad var det jag sa!" utbrister tjejen som skvallrat om Amelia.

"Hon har allt sina hemligheter!" säger en annan tjej.

"Jag antar det", säger jag och försöker snabbt komma på en en ursäkt för att lämna bordet. "Hörni", säger jag och böjer mig över bordet. "Jag måste ringa ett samtal", ja, det var en paniklösning okej? "Men det var roligt att prata med er!" ljuger jag och reser mig från min plats vid bordet.

"Du med, Larissa!"

Jag börjar gå och kan inte låta bli att titta surt på Amelia. Hon lovade att spara en plats åt mig. Hon skrattar åt något Dave säger. Jag får en plötslig lust att springa dit och slå till honom.

Helt plötsligt går jag in i någon. Min talrik, som är fylld med mat faller i golvet och skärvorna flyger.

"Se vart du går din jävla idiot!" ryter personen framför mig. Det är kille och hans röst är så hög att han lyckas överrösta det höga sorlet i matsalen. I nästa sekund slutar alla prata och blickarna vänds mot mig.

"Herregud", utbrister jag. "Jag är så hemskt ledsen..."

"Det får du ge dig fan på att du ska vara!"

Då inser jag att jag lyckats smeta ner hans vita skjorta. Han ser ursinnig ut där han står bland skärvorna.

"Oj, jösses!" säger jag. "Jag är så tankspridd att..."

Han knuffar till mig. Jag skojar inte. Framför alla. Ett högre sorl än förut bryter ut.

"Vad är ditt jävla problem?" spottar jag och stirrar ursinnigt på honom.

"Hon leker tuff, va?" han skrattar till och ler hånfullt.

"Och vad tänker du göra?" säger jag och jag märker min skälvande röst.

"Jag kan göra mycket med dig."

Innan jag hinner rusa iväg griper han tag om min arm och drar mig intill sig.

 "Vi är inte klara här", viskar han lågt intill mitt huvud. Jag rycker mig loss och försöker gå med så lugna steg som möjligt ut ur matsalen.