Missing Luna

Kapitel 34 - Fångad

Dags för nästa kapitel trallalaaaa XD

Jag är rätt nöjd med detta faktiskt ^_^

Jag känner mig illamående och vill kräkas, men min kropp vägrar och trycker ner allt igen.

Jag är så förvirrad att jag inte ens mins vad som hände med mig. Mitt minne är som ett blankt papper när det gäller att komma ihåg det som hänt inom de senaste timmarna. Det finns inga illustrationer. Inga ljud. Inga minnen.

 Det var mörk överallt.

Första bilden blottar sig plötsligt i huvudet. Den varar bara några sekunder, men det gör att mitt minne så småningom börjar återhämta sig.

Jag minns ett skrämmande mörker.

Jag minns stenväggar.

Jag minns hans läppar mot mina.

En rysning av välbehag rinner genom mig. Jim Boyd. Jag känner ett lyckligt leende spridas på mina läppar. Hans namn får hela min förlamade kropp och omskakade själ att dansa omkring av glädje. Jag vill aldrig sluta tänka på honom, min älskade mate.

Det var katakomber.

Det fanns fängelsehålor.

Amelia satt inspärrad.

Med ett hastigt ryck öppnar jag ögonen och märker genast jag att jag ligger på ett stengolv. Ett stengolv som är kallt och till största delen är täckt av sand och smuts. Luften är fuktig, det är kyligt och jag huttrar till även om jag fortfarande har min jacka runt mig.

Jag måste anstränga mig ovanligt mycket för att kunna sätta mig upp. Det blir en överdrivet klumpig rörelse. Förvirrat ser jag mig omkring (även om huvudet snurrar lika galet som tunnan i en tvättmaskin) för att kunna få ett nys om var jag håller till.

Tjocka, täta järngaller omger mig och med det samma slår det mig jag att jag befinner mig i en av cellerna i fängelsehålorna. Med fasa inser jag att jag är inspärrad, att jag är en av fångarna.

Och plötsligt tänds det fullständiga minnet av hela senaste dygn i skallen på mig. Utan vidare minns jag allt.

En hemsk känsla av förräderi börjar gro inom mig. Mitt brustna hjärta svider till och gör att ett det känns som om ett svart hål inom mig börjar växa.

"Överlämnar du mig till dem?"

"Ja, Larissa. Det gör jag."

Orden ekar i mitt huvud. Jag hör dem om och om igen tills de gör mig galen. Det inhumant okänslosamma ansiktsuttrycket han haft medan han sagt de där orden till mig kan jag inte glömma. Utan att röra en min lät han nålen stickas i mig och därmed överlämnade han mig till Woods.

Jag ser ingen anledning till varför han skulle göra det. Jag förstår inte varför han måste förråda mig. Han är så brutal, så omänsklig. Jag trodde verkligen han menade allvar när han sa att han ville ha mig. Men det var en lögn. En av alla de lögner han blint spritt runt sig. Det är så lätt att tro någon när de säger exakt det man vill höra.

Han är min mate. Hur kunde han göra så här?

Mitt hjärta skriker av smärta. Smärtan är som ett gift. Sorgens gift. Det sprids ut och gör att minsta lilla del av mig som fortfarande är lycklig infekteras av eländet. Det paralyserar mig, gör att jag förvrids i sorgens lidande.

Jim Boyd fann Lunan. Han räddade henne från faror, lärde känna henne och fick henne att lita på honom. Han sa att han ville ha henne och fick senare reda på att hon var hans mate, men samma natt lät han överlämna henne så att hon kunde fängslas.