Missing Luna

Kapitel 30 - En ohygglig natt

Vad tycker ni om berättelsen om ni lyckats läsa så här långt? Har det t.ex. blivit bättre/sämre än i början eller fortsatt på ungefär samma nivå?

Hihi, jag är bara nyfiken på vad ni tycker. Kommentera gärna :)

Jim vilar armbågarna på bordet och lutar pannan mot sina knäppta händer. Han stirrar ner i bordet, sitter i djupa tankar och grubblar över det jag just berättat för honom. Vi sitter vid ett bord i Parlorhusets mest avskilda hörn.

"En sak ska du ha klart för dig", mumlar Jim eftertänksamt. "Du ska ingenstans själv."

"Men gubben hade noga predikat om att jag måste komma ensam", förklarar jag minst tredje gången för de senaste tio minuterna.

Något har hänt Amelia. Vad det är vet jag fortfarande inte men jag kommer få reda på det i natt.

"Larissa", säger Jim och suckar djupt. "Inse fakta. Det här kan vara en fälla. Du anar inte var folk kan ställa till med för att fånga... Lunan."

"Vad har det med saken att göra? Gud Jim, sluta oroa dig. Allt handlar inte om Lunan. Det här är Amelia och hon har inget med varulvar att göra. Lita på mig."

Jim suckar igen, lutar sig tillbaka i stolen och skakar långsamt på huvudet. "Du vet inte vad du tänker göra, Larissa."

"Jag vet exakt vad jag tänker göra, Jim." säger jag bestämt och drar ut på hans namn. "Och du ska skjutsa dit mig."

En ska har jag klart för mig. Jag tänker klara det här ensam, utan hjälp. Jag behöver inte Jim till det här. Jag är en självständig kvinna som tar saken i sina händer utan att behöva en jävla man som hjälper till.

"Okej", säger Jim, rycker nonchalant på axlarna och mumlar sedan något om att man lär sig av sina misstag.

"Så du tänker inte sätta dig på tvären?" frågar jag lite förvånat. Han brukar alltid protestera mot allt han ogillar.

"Vad jag än säger så kommer du ändå lyckas ta dig dit på något sätt", förklarar han.

Ja, det är ju förstås sant.

Jim reser sig från stolen och innan han ger sig iväg skakar han missnöjt på huvudet.

* * *

"Det här är ingen genomtänkt plan!" poängterar Jim för hundraelfte gången då han slutligen stänger av bilmotorn några hundra meter bort från den gamla banken.

"Det är den bästa planen vi har", försöker jag svara så övertygande som möjligt.

Klockan visar redan 00:52 och utanför bilen är det bäckmörkt. Här finns inga gatlyktor som fungerar eller lampor i husens fönster runtomkring som är tända. Alla hus här är troligen övergivna sedan länge.

Inte en själ syns till på den kolsvarta gatan, allt är dött. Jag tänkte aldrig på att miljön skulle vara så här skrämmande. Ärligt talat känner jag mig redan illa till mods och gillar inte längre den här idén. Bara tanken på att jag ska möta en gammal, och högst antagligen läskig man får mig att rysa och vilja fega ur.

Men om jag gör det låter jag Jim vinna, och det är inte acceptabelt. Jag måste få veta vad som hänt Amelia. Hellre går jag ut i det här otäcka mörkret och möter den där mystiska mannen än fegar ut nu, då jag har chansen att visa vad jag verkligen klarar av.

"Tänker du verkligen göra det här?" frågar Jim för sista gången. Han möter osäkert min blick och och hans adamsäpple rör på sig då han sväljer.