Missing Luna

Kapitel 35 - Alfa Woods

Kära vänner, nu är det dags för ett sprillans nytt kapitel!

Det känns som om tiden står stilla. Varje minut är en plåga. Varje timme är rent av ett helvete i sig. Jag håller på att bli galen. Hela min kropp skriker efter att få komma ut ur denna förbannade cell.

Amelia berättade att det är värst i början, att man vänjer sig efter ett tag. Men jag vill inte vänja mig. Jag vill ut med det samma.

Runt, runt går jag i cellen och kan inte sitta stilla som alla andra fångar. Mina händer griper jämt och ständigt om de kalla järngallerna som omger mig. Jag önskar att jag bara kunde riva isär dem och ge mig iväg härifrån. Jag vet att jag bara varit inburad här ett antal timmar. Redan håller jag på att tappa förståndet.

Amelia har varit här flera veckor. Hon sitter nu bara avslappnat i sin cell med slutna ögon. Jag vill kunna vara som henne, sluta oroa mig. Men ärligt talat kan jag inte. Något kommer hända med mig. Det är helt klart.

Jag är ett offer, föddes till ett offer. Ett offer som ska göra slut på förbannelsen som präglat varulvarna i Flocken Woods i många år. Med andra ord kommer jag dö på min sjuttonårsdag.

Det jag inte kan hindra mig själv från att göra, är att undra om jag någonsin kommer få se Jim igen. Det är nästan hopplöst. Jag kan inte sluta bry mig om honom. Hälften av mig vill hata honom medan den andra halvan fortfarande undrar hur det är med honom. Jag vill veta var han är och framför allt om han är okej. Det är som om något inom mig håller i osynliga trådar runt honom. Jag kan inte släppa taget. Hur mycket ont han än gjort mot mig är han fortfarande min... mate.

Men vad spelar det för roll egentligen? Jag kommer dö. Usch, det låter så brutalt.

Jag hade tidigare inte funderat mycket på döden, och ännu mindre på hur jag skulle dö. Att jag skulle sluta som ett offer hade jag inte ens kunnat föreställa mig. Jag var en vanlig sextonårig flicka som miste sina föräldrar. Efteråt vändes mitt liv upp och ner, myter och sagor blev plötsligt till verklighet.

"Det börjar", säger Gilbert plötsligt i tystnaden. "Jag känner fullmånen resa sig på kvällshimlen."

Flera fångar mumlar något ogillande till svar. Amelia byter en nervös blick med mig. Det syns på henne att hon tvingats vittna detta förut. Jag har aldrig sett en varulv skifta under Marrox förbannelsen.

Snart börjar fängelsehålorna fyllas av smärtfyllda stön och jämmer, och det slår mig att jag aldrig tänkt på att förbannelsen följs av fysiska smärtor.

Det otroligt äckliga ljudet av ben som knäcks får mig att må illa. Jag blir stel, chockad och kan inte låta bli att lida med fångarna, tycka synd om dem.

Gilbert börjar sedan vråla av smärta. Öronbedövande skrik och rop bara flyter mot mig. Fångarna i cellerna mitt emot mig ligger på rygg och vrider sig i plågor. Ännu har inget synligt hänt med deras kroppar.

Jag vill stoppa fingrarna i öronen, stirra ner i stengolvet och ignorera de torterade personerna runt mig, men förmår mig inte att göra det. Jag måste se verkligheten, förstå vad förbannelsen egentligen innebär, vad jag kommer offra mig för att få slut på.

Vrålen blir allt högre för varje sekund som går. Jag kan inte låta bli att snegla mot Gilbert i cellen bredvid Amelia. Hans nävar är knutna i ett fast grepp och hans käkar är sammanbitna. Ögonen är hårt slutna och jag kan se svetten tränga fram i pannan. Han andas tungt och mycket oregelbundet.

Då, helt plötsligt börjar hans rygg kröka sig. Det är så äckligt att jag måste tvinga mig själv att faktiskt hålla kvar blicken. Förvandlingsprocessen räcker längre än en normal skifting och smärtan i Gilberts kropp avspeglar sig i hans ansikte.