Missing Luna

Kapitel 45 - Lunans krafter

Vi springer. Tassarna trummar rytmiskt mot marken. Min tunga hänger utanför munnen när jag flämtar av ansträngning. Asena är alldeles intill min sida, och hennes vita päls syns tydligt i mörkret.

"Det här är min sista chans att få uppleva vinden i pälsen och fyllas av känslan av att vara fri", hade hon sagt. Hon insisterade på att själv springa till Woods. Jag bestämde mig för att följa med henne eftersom det känns som om jag själv har ouppklarade affärer i Woods.

Efter ett tiotal kilometer når vi fram. Själva nationen ligger stilla under natthimlens lysande stjärnor. Gatorna är nästan helt tomma. Det är väldigt tyst och våra väsande flämtade andetag hörs tydligt. Jag styr våra galopperande steg mot Alfans högkvarter.

Det vi måste göra nu är att se till att hålla oss undan folkets blickar. Trots att vi är två iögonfallande vita vargar borde det inte vara så svårt att hålla oss dolda under natten. Jag väljer att ta en omväg istället för att korsa en upplyst gata, och springer in på en mörk gränd. Men gränden smalnar så småningom av och snart blir vi tvungna att springa längs en stor öppen väg istället.

"Håll dig utom synhåll", hade jag befallt Asena innan vi gett oss av.

Nu ger hon mig en undrande blick eftersom vi springer på den mest uppenbara platsen någonsin. Jag ökar farten och hoppas på att en ny gränd ska dyka upp, eller att gatlyktorna ska ta slut. Men det gör de inte.

Snabba fotsteg börjar snart höras bakom oss. Jag sneglar bakåt, men ingen syns till.

Några minuter senare har ljuset funnit ett slut och vi är tillbaka i mörkret. Jag är säker på att det nu bara räcker några minuter innan vi är framme vid Alfans högkvarter.

Plötsligt tvingas vi stoppa våra steg. Jag ramlar nästan omkull. En grupp vargar hoppar fram framför oss, och vi omringas snabbt av dem. Svordomar börjar genast cirkulera i mitt huvud. Asena ser aningen förbryllad ut.

Vargarna är minst sju stycken. Jag försöker tyda dem och kommer fram till att de inte ser särskilt vänligt inställda ut. Tänder blottas och ögon stirrar på oss. 

"Släpp oss fram", uppmanar jag genast jag förvandlat mig. Det är alltid en risk att förvandla sig, men av artighet borde de också förvandla sig. Asena följer mitt exempel, vilket betyder att vi är två människor mot ett helt gäng vargar. En av vargarna intar strax därpå en kvinnas form och hon ser misstänksamt på oss.

"Vilka är ni?" frågar hon medan hennes blick vandrar från mig till Asena. "Är ni från arktisken?"

"Vi har ett viktigt ärende till Alfan", informerar Asena högtidligt. "Det skulle glädja oss om ni kunde . . . rensa vägen?"

"Jag tror inte det." Kvinnan skakar på huvudet. Hon ser inte ett dugg elak ut, bara mycket förtvivlad. Det måste hela nationen vara med tanke på att ingen vet var Lunan är, alla är desperata och fruktan för att förbannelsen aldrig kommer bli bruten är mycket stor.

"Vilka är ni?" upprepar hon.

Asena tar ett steg mot henne och ser henne skarpt i ögonen. "Jag . . ." säger hon och betonar varje ord ". . . är den saknade Lunan."

Jag hinner se det hoppfulla uttrycket i hennes ansikte innan vargarna plötsligt skiftar till sina människoformer. 

"Jag är ledsen", säger hon innan händer griper i nästa sekund tag om oss. Kalla fingrar läggs över våra munnar och våra armar tvingas bakom våra ryggar. Vi varken ger ifrån oss sig ett ljud eller stretar emot.

"Vad gör ni?" vill jag ropa men jag kan inte.

"Jag känner igen den här", säger en man plötsligt och håller en stadig blick på mig. "Det är hon som är Lunan."