Missing Luna

Kapitel 33 - Katakomberna

Dags för ett nytt kapitel mina kära vänner! Hoppas ni gillar det för jag tillbringade hela dagen och halva natten med att försöka få klart det.

Ännu ett långt kapitel kommer här! :) ❤️

Jag rusar upp för trapporna, drar hastigt på mig ett par smidiga byxor och en svart hoodie. Håret åker upp i en slarvig hästsvans. Innan jag rusar nerför trapporna igen roffar jag åt mig min telefon.

"Varför ska du ha med knivar?" frågar jag förbryllat då jag ser Jim lägga ner två knivar med fodral i en ryggväska.

Han tittar inte upp från väskan och svarar inte heller. De båda dragkedjorna på sidorna om väskan drar han upp så de möts i mitten. Sedan slänger han ena remmen över axeln och marscherar förbi mig till dörren.

"Bättre att vara på den säkra sidan", mumlar han innan han trycker fötterna i skorna.

Jag vet att det vi tänker göra är farligt, men nu slår det mig att det är hundra gånger farligare än jag från början föreställt mig. Vi behöver knivar till det här. Vi måste kunna försvara oss. Jag låter sanningen snurra i huvudet några sekunder.

Några minuter senare startar Jim bilmotorn och låter bilen köra ut ur garaget. Vi lämnar huset bakom oss och kör vidare i mörkret. Ju längre vi kommer, desto mer medveten blir jag om vilken dum idé det här verkligen är. Risken att gå vilse i tunnlarna är otroligt stor och vem vet vad som finns där nere. Tänk om jag snubblar över ett... lik?

"Kommer du att hitta i katakomberna?" frågar jag.

"Förhoppningsvis", mumlar Jim uttryckslöst, stirrar på den mörka vägen framför oss.

"Förhoppningsvis?" upprepar jag en aning nervöst. Det förunderliga är kanske att jag inte direkt är rädd. Lite orolig kanske, men inte rädd. På något sätt känns det som om vi kommer klara det här. Vi kommer inte dö i natt. Jag känner det på mig. Vi klarar oss.

"Jag vet att det är riskabelt", svarar han och kastar en snabb blick på mig. "Men det är den enda vägen som leder direkt till Woods högkvarter. Om vi väljer rätt tunnel kanske vi kommer direkt under fängelsehålorna."

"Om vi gör det", upprepar jag och drar ut på meningen.

Det rycker i hans mungipor. "Precis."

Jag himlar med ögonen och gör en grimas när han inte ser. "Varför finns det katakomber under Rendall nationen över huvud taget?"

"Det vill du nog inte veta."

"Så du tror att jag inte tål att höra det?"

"Nej." Han spänner blicken i mig för några sekunder. "Du kommer inte tycka att det är särskilt roligt att gå genom alla smala tunnlar när du vet vad som finns där nere."

"Jag kommer ändå inte tycka att där särskilt mysigt."

Jim skrattar till. Inte utav glädje utan för att uttrycka sitt missnöje.

"Katakomberna under marken är en massgrav. På 1700-talet bröt en mycket dödlig och smittosam sjukdom ut över varulvarna. En Pandemi som spred sig över nästan hela Europa. Det var en hemsk pest som började kallas Vargdöden eftersom sjukdomen endast drabbade varulvar. Vargdöden slaktade nästan en tredjedel av alla varulvar i världen. När man i Rendall inte visste vad man skulle göra med alla döda kroppar började man utnyttja katakomberna."

Jag kan inte förhindra en rysning från att krypa längs ryggraden och håret från att resa sig i nacken. Vi ska ner i en massgrav. Hemtrevligt. Men ärligt talat visste jag redan innan vi gav oss iväg att det inte fanns trevliga saker i katakomberna. Det här är bara lite mer... specifikt. Jim ler förnöjt då han ser mitt äcklade ansiktsuttryck.