Missing Luna

Kapitel 22 - Hemifrån

När jag går in i det lilla huset, som Hanna brukar kalla lyan, lägger jag märke till att min vita iphone ligger övergiven på det ljusa trägolvet bredvid den gamla madrassen. Jag hade helt glömt bort min telefon. När jag tar upp den är den alldeles kall och fuktig. Även om jag trycker på upplåsnings knappen är skärmen svart. Batteriet har tagit slut, inser jag då jag håller in knappen på sidan och den röda symbolen som säger 'ladda enheten' dyker upp.

Jag tvingar på telefonen, även om batteriprocenten visar noll och slår in min fyrsiffriga PIN-kod.

3 nya meddelanden

2 missade samtal

En tanke slår mig. Jag har snart varit borta i två dygn och Maria måste undra var jag är.

Fan.

Vad ska jag säga till henne när ja kommer tillbaka? Hon måste ha ringt mig och jag har inte svarat. Mamma skulle ha varit rasande om jag gjort så, och hon skulle ha tvingat mig detaljrikt berätta varför.

Jag inser att endast två av de tre meddelade som blivit skickade är från Maria. Det tredje är från... Amelia. Mitt hjärta hoppar över ett slag.

Jag öppnar Amelias meddelade omedelbart.

Hjälp mig

Det vänder sig i magen på mig. I samma ögonblick slocknar skärmen och jag försöker desperat starta telefonen igen, men denna gång är den alldeles död. Batteriet tog slut.

Då minns jag den röda lappen som hade petats in i mitt skåp under gårdagens lopp. Jag stoppar handen i hoodiens ficka och inser att lappen fortfarande ligger där. Den har blivit helt skrynklig av att vara i min ficka och jag viker upp den igen.

Börja inte leta efter mig.

Amelia

Plötsligt föreställer jag mig henne vandra omkring alldeles ensam i den mörka skogen. Jag hör hennes förtvivlande andetag. De låter mer som hyperventlieringar. Hon pulsar andfått mellan träden. Snön faller ner som stora, tunga flingor och hon blir tvungen att kisa för att inte bli träffad i ögonen.

Hon fryser. Hon vet inte var hon är. Hon behöver hjälp.

Aldrig förut hade hon skickat något liknande till mig. Varför förklarade hon inte till vad hon behövde hjälp? Hann hon inte skriva mer? Om min telefon inte vore död skulle jag ringa henne på direkten. De senaste veckorna hade hon vägrat svara på mina samtal och meddelanden. Nu behöver hon hjälp.

Jag kan inte släppa tanken om att hon alldeles ensam vandrar runt i skogen och inte hittar hem.

Jag måste se till att hon faktist är hemma. Jag måste kontrollera att hon har det bra.

Jag går ut ur lyan och finner Jim stå och stampa på den svagt glödande före detta brasan. Hanna hade gett sig av hem för några minuter sedan och lämnat Jim och mig ensamma kvar. Mörkret hade lagt sig över den tysta skogen för länge sedan och stjärnorna hade redan synts på den mörkblåa himlen i flera timmar.

"Jim", börjar jag.

Han tittar inte upp utan fortsätter försöka släcka glöden med foten.

"Du måste ta mig hem", säger jag före jag går och ställer mig framför honom.

Han möter min blick med rynkade ögonbryn. "Varför det?"

"Varför?" upprepar jag dumt och stirrar på honom. "Jim, jag har ett liv utanför vargvärlden."

"Åh wow," säger Jim sarkastiskt, "har du?"

Just nu är jag inte på humör för att skoja. Allt jag kan tänka på är Amelia.