Jag stirrar på honom. Vafan sade han just?
”Det är inte möjligt”, mumlar jag. ”Nej, det kan inte vara sant.” Jag är ingen varg, intalar jag mig själv. Jag är en människa.
”Du är en skiftare,” säger Jim, ”som mig.”
Jag tittar in i hans ljusblå ögon, som glittrar vackert i det ljusa solljuset.
”Du har förmågan att skifta enligt din vilja.”
”Betyder det att jag är en varulv?”
”Typ,” säger han och rycker på axlarna. ”Men vi kallar oss skiftare.”
Vi kallar oss.
”Finns det flera?” frågar jag förundrat.
”Ja”, svarar han. ”Det finns flera flockar, men det ska vi inte gå in på nu.
Flera flockar med varulvar? Jag trodde allt bara var sagor.
”Du är en, vad vi kallar, rancune”, ([uttal: rangkynn]) säger Jim.
”Kan du dra det där på svenska, tack”, säger jag frustrerat. Jag hatar när folk pratar med ord jag inte förstår. Amelia brukade alltid göra det och jag blev störd på henne varje gång.
Jim himlar med ögonen. ”Det är franska och betyder typ hat.”
”Så jag är hat? Är det vad jag är?”
Jim börjar skratta. Det är första gången jag hört honom skratta, någonsin. Det smittar av sig och jag kan inte hålla tillbaka ett leende.
”Hallå, sluta!” befaller jag och lägger händerna mot mina kinder, för att dölja leendet. ”Jag försöker vara sur!”
”Okej”, säger Jim och lugnar sig, men ett leende lever fortfarande kvar på hans läppar. ”En rancune är en person, eller i det här fallet, en skiftare som inte kan kontrollera sin ilska.”
”Vad har det med saken att göra?”
”Jo, om skiftaren inte kontrollerar sin ilska kommer denne förvandlas och kan då inte längre kontrollera sin handlingar.”
En bit faller på plats i mitt oändligt stora pussel. William och hans mördargäng gjorde mig så arg att jag inte kunde kontrollera mig och... jag skiftade?
”Såg de mig?” frågar jag men vet redan svaret. Jag minns deras förvånade blickar stirra ner på mig.
”Oroa dig inte för det”, säger Jim och ler snett. ”Jag tog redan hand om det!”
Jag drar på munnen igen.
”Men”, säger Jim och blir allvarlig igen. ”Du kan inte visa dig hur som helst i din vargform.”
”Vad menar du?”
”Åh gud”, säger Jim och suckar. ”Det finns så mycket du inte vet. Jag förklarar senare.”
Det får mig att bli mer nyfiken.
”Nu”, säger Jim med en ivrig ton i rösten, ”ska vi göra något roligt!”
Jim vänder sig om och slänger sig mot marken med huvudet före, som om han tänker dyka ner i snön. Åter händer det omöjliga. Hans kropp förändras och ersätts av en svart varg, som smidigt landar framför mig i snön. Det hände så plötligt att jag skrämt ryggar tillbaka. Jim vänder sitt stora, lurviga huvud mot mig och jag möter hans ljusa blick.
Samma, svarta varg som den efter olyckan står framför mig.
Jim tar ett fyrsprång, rusar in bland träden och lämnar mig ensam kvar.
YOU ARE READING
Missing Luna
WerewolfLarissas liv förändras drastiskt efter att hon får bevittna sina föräldrars tragiska död. Den mystiske Jim Boyd dyker upp och hon är övertygad om att han döljer något. Snart uppsnappar hon konstiga samtal som får henne att ifrågasätta allt. Vem är d...
