Missing Luna

Kapitel 9 - Overhearing

"Asså", säger Amelia när vi står utanför hennes skåp följande dag. "Jag förstår inte." Hon tar ut böcker ur skåpet och lägger dem i väskan. "Jim Boyd. Han var helt klart bäst och ändå vann en nioåring?"

Amelia hade absolut älskat Jim låt. Hon hade pratat om den hela vägen hem och var helt förstörd då han inte vann.

"Jag menar," hon himlar med ögonen, "han fick ju mest röster. Juryn var helt skit och röstade fram ett litet barn?"

"Jag vet", säger jag.

"Åh gud, vi far aldrig mer på Januari konserten!" Hon kammar sitt svarta hår med fingrarna. "Vad har du första lektionen?"

"Svenska", svarar jag och rycker på axlarna.

"Jaha", svarar Amelia. "Jag har Franska. Vi borde vara klara med uppsatsen senast idag. Jag sket totalt i den och gick på Januari konserten."

"Wow!" säger jag chockat. Det var första gången jag hört Amelia skita i sina läxor. "Det måste ha varit tufft!" retas jag.

"Åh håll käft, du!" hon knuffar till mig så jag nästan tappar balansen. "Jag har jätte dåligt samvete för det, okej?"

Jag brister ut i skratt och Amelia tittar förargat på mig.

"Okej", säger jag när jag lyckats sluta skratta. "Jag måste till lektionen nu, vi ses."

Jag lämnar Amelia och ger mig av till lektionen. Korridorerna vimlar av elever och jag försöker ta mig förbi dem utan att krocka med de som kommer framifrån.

Just då jag kommit fram till klassrummet där min lektionen äger rum ser jag Hanna. Hennes blonda, axellånga hår är lockat och hon är klädd i en röd, åtsittande topp och svarta jeans. Hon står alldeles ensam lutandes mot en vägg, som om hon väntar på någon.

I nästa sekund dyker Jim upp bland alla elever. Hanna förflyttar sig från väggen och deras blickar möts. Jag stirrar spänt på dem och undrar vad de tänker göra. Hanna säger något till Jim och tittar runtomkring sig, som för att se efter så ingen tjuvlyssnar. De börjar gå och försvinner snart bland eleverna.

Jag minns det udda samtalet jag uppsnappat kvällen före. "Vi kan inte prata om det här nu, inte här!" Jim röst flyter omkring i mitt huvud. Jag blir tvungen att strunta i Svenskalektionen.

Hanna och Jim fortsätter mot den övergivna delen av skolan. Ingen vistas här längre. Rektorn har bestämt att den här delen av skolan ska renoveras. Väggarna är rispade överallt och trägolvet är helt nött. Lamporna har slutat fungera sedan länge och ingen har lagt någon större energi på att reparera dem.

Hanna och Jim går in i ett klassrum och stänger dörren efter sig. Jag smyger närmare och trycker örat mot dörren.

"Vad är det?" hörs Jim mörka röst. Han låter minst lika irriterad som igår.

"Varför gör du inte en större insats?" Hanna låter bestämd. "Det är dags för dig att ta itu med din uppgift!"

"Det är inte min uppgift!" ryter Jim.

"Det är din skyldighet, och det är ditt eget fel! Du räddade henne! Varför lät du inte henne bara dö?"

Det blir en lång tystnad. Jag kan till och med höra klockan ovanför dörren ticka.

"Jag vet inte", säger Jim tyst tillslut.

"Det som är gjort är gjort", jag kan höra Hanna sucka djupt. "Jim, du måste visa henne. Du måste..."

"Jag måste ingenting!" avbryter Jim. "Jag kan skita i det hela om jag vill!"

"Jim!" utbrister Hanna. "Var inte dum. Om hon är den saknade Lunan..."

"Hon är inte den saknade Lunan! Jag har aldrig ens sett henne skifta!"

"Hon var död!" ropar Hanna. "Du sa det själv! Du drog henne ur bilen och väckte liv i henne."

"Om hon var Lunan skulle hon a skiftat redan. Den första fullmånen har redan varit! Jag var där själv! Hon skiftade inte ens framför en hel flock vargar!"

Det vänder sig i magen på mig. Varför känns det som om de pratar om mig?

"Du lyssnar inte på mig!" Hanna låter otålig. "Vem som helst kan inte vakna från det döda."

"Jag är inte ens säker på att hon verkligen var död."

Det blir en lång tystnad igen. Jag förstår inte vad de pratar om.

"Kan du åtminstone skydda henne? Vi kan inte vara säkra på om hon är Alfa Woods saknade Luna. Men om hon verkligen är det..."

"Visst! Jag skyddar henne, men om hon inte skiftar förrän nästa fullmåne är hon inte mitt problem längre."