Missing Luna

Kapitel 40 - Galenskaper

"En Luna har jag aldrig sett så förrädisk som du."

Alfan lutar sig fram över bordet och stirrar ursinnigt på mig. Hans skarpa ögon tvingar min blick ner i golvet. Jag har inte sagt något under de senaste tio minuterna, men ändå knappt lyssnat på hans hårda kritik.

Mina händer vilar bekvämt på den mjuka stolens armstöd. På bordet framför finns en stor kniv med läderskaft och sylvasst silverfärgat blad. Den står prydligt placerad i en dekorativ ställning. Jag vet att det är den gamla kniven som ska användas vid ceremonin, och tanken skrämmer mig verkligen. Varför Alfan har kniven på sitt bord förstår jag inte.

Två män i svart uniform står vaktande på varsin sida om mig. Jag är medveten om att de står där för att jag inte ska kunna ta mig härifrån.

Just nu cirkulerar största delen av mitt förstånd kring Jim. Han är inte i goda händer just nu, och chanserna att han kommer därifrån är mycket små. Jag kan inte göra något åt det, och det tär på mig så otroligt.

"Är du medveten om dina planerade handlingars konsekvenser?" fortsätter Alfan och ser han ut att snart börja koka av ilska. "Att vägra bli offrad är bara självisk, Larissa. Alla tidigare Lunors liv skulle gå förgäves och Marrox förbannelsen skulle förbli obruten. En Luna ska vara hederlig mot folket! Hon får absolut inte svika nationen, vilket du utan tvivel planerade att göra!"

Jag rycker till när han i nästa sekund smäller näven för fullt i bordet och ropar:

"Hur understår du dig, Luna?!"

Jag ser osäkert upp mot honom och står emot frestelsen att vika undan med ögonen igen. Jag känner mig så underlägsen.

"Kanske är jag inte den ni söker efter", mumlar jag.

"Det var det dummaste jag hört! Du är den sjuttonde Lunan, Larissa. Du är verkligen personen jag behöver."

Jag släpper ur mig en plötslig, stöddig fnysning efter att jag korsat armarna över bröstet. En våg av kaxighet sköljs över mig. Det är som om hatet mot Alfan får mig att trotsa honom. Mina ögon smalnar när jag ser på honom.

"Eller kanske du borde kalla mig Asena", kommer ur mig, fullt medveten om vilken effekt det kommer ha på honom.

En förvånad rynka tar form mellan hans ögonbryn.

"Lämna oss", befaller han genast vakterna, som sedan går ut ur rummet.

En glimt av osäkerhet anas i hans ansikte när jag fortsätter stirra på honom. "Det namnet..." förklarar han med stillsam röst, "... har jag inte hört på sexton år."

"Tänkte du någonsin berätta för mig att du är min far?"

Hans uttryck hårdnar igen. "Nej. Jag ville aldrig att du skulle få reda på det. Du är ingen dotter till mig längre."

"Det kan du ge dig in på", muttrar jag med sur min. "Jag skulle aldrig vilja vara din dotter."

Han blir alldeles ursinnig av min kommentar och far upp från stolen i nästa ögonblick. "Det är nog!" ryter han. "Inte den tonen till mig, unga dam."

Jag reser mig också, så att jag ser rakt in i hans ögon. Jag bryr mig inte som det han just sagt. "Woods kunde inte ha en värre Alfa än ni", fortsätter jag uppkäftigt. "Ni behandlade inte er fru avskyvärt. Ni bröt avtalet mellan Rendall och Woods, ni ..."

"Hur vågar du trotsa din Alfa?" avbryter han med ögon ilskna som sprakande blixtar.

"Hur vågar du ta min mate ifrån mig?" ryter jag tillbaka och känner hur mitt självförtroende växer inom mig. Plötsligt känns det som om Alfan inte längre är lika storslagen.